För... det finns en stad, Stockholm kallad, där allt är vatten, där man går på gator, med himmel och vattenpussar och fuktiga ögon däremellan och den flyter förbi, suddig av tårvatten, regn och kanalvatten och det stora havet utanför och jag tänker: lilla själ,
Flyt inte iväg i syndafloden av människor och intryck, tankar, själar, drömmar, framtider som inte är på din klocka
Lilla själ, du är van vid fastlandet och vid gruvans tunnlar, dit man kan fly undan allt, ned i beständighet, ett mörker dit inte ens solen nått och kunnat förändra något på miljontals år
Men nu är du i öarnas stad där vattnet flyter på alla sidor och du försöker sträcka dig fram och prata med den här staden, som du pratade med den röda klippan och eviga, underjordiska natten
Här står ditt namn skrivet i vatten, och din röst böljar iväg
I klippan kan du hugga in ditt namn, med möda och svett, men sedan står det kvar
I vattnet kan du utan problem författa dina memoarer, men vad blir kvar av dig? Ynkliga ringar som inte varar längre än några hjärtslag
Så, lilla själ, vad gör du då, när du inte vill tillbaka till klippan och fortfarande inte lärt dig hur man ankrar i strömmarna?
Var tar du vägen?
Till Jerusalem! svarar du och jag suckar och skakar på huvudet
Vet du inte vad du har att vänta i den Heliga Staden?
Selma Lagerlöf, som liksom du kände den röda klippan, skrev:
Men det finns ett dödande Jerusalem - det är ett Jerusalem där bilar sprängs i natten och pojkar blir nedslagna i trånga gränder och affärer vandaliseras och bilar stenas och där moder Sion dras ned bland de svartklädda och tvingas dela deras klädsel, görs till änka fast hon borde jubla som en nygiftDet är verkligen så, att inte alla människor äro tillräckligt starka för att tåla vid att leva länge i Jerusalem. Även om de kunna uthärda klimatet och inte bli smittade av sjukdomar, händer det, att de duka under. Den heliga staden gör dem mjältsjuka eller vansinniga, ja, den till och med dödar dem. Man kan inte vistas där ett par veckor utan att höra folk säga om den eller den, som plötsligen har avlidit:
- Det är Jerusalem, som har dödat honom.
Den, som hör något sådant, måste naturligtvis bli mycket förvånad. "Hur kan det vara möjligt?" frågar man sig. "Hur kan en stad döda? Dessa människor menar väl inte vad de säger."
Och under det att man vandrar hit och dit i Jerusalem, kan man inte låta bli att tänka: "Jag skulle vilja veta vad folk menar därmed, att Jerusalem dödar. Jag skulle vilja veta var det Jerusalem finns, som är så förskräckligt, att det kommer människor att dö."
Det kan ju till exempel hända, att man tar sig för att göra en vandring runtom Jerusalem. Man går då ut genom Jaffaporten, tar av åt vänster förbi det mäktiga, fyrkantiga Davidstornet och vandrar sedan på den smala gångstigen, som löper fram utmed stadsmuren mot Sionsporten. Alldeles innanför muren finns en turkisk kasern, därifrån hör man krigsmusik och vapenskrammel. Så går man förbi det stora armeniska klostret, som även det är likt en fästning med starka murar och tillbommade portar. Ett stycke längre bort träffar man på den tunga grå byggnad, som kallas Davids grav, och när man ser den, kommer man med ens ihåg, att man vandrar på det heliga Sion, på kungarnas berg.
Då måste man tänka på att hela berget under en är ett stort valv, där kung David sitter i gyllene mantel på en tron av eld och än i dag håller spiran över Jerusalem och Palestina. Man påminner sig, att de byggnadsrester, som betäcka marken, äro spillror efter fallna kungaborgar, att kullen mittemot är förargelsens berg, där Salomo syndade, att dalen, som man ser ner i, den djupa Hinnoms dal, en gång har varit ända till brädden fylld med liken av de människor, som dödades i Jerusalem, då det förstördes av romarna.
Det känns helt märkvärdigt att gå där. Man tycker sig höra krigslarm, stora härar dra till angrepp på murarna, kungar åka fram på sina stridsvagnar. "Detta är våldets och maktens och krigets Jerusalem", tänker man och förfäras över alla de blodsdåd och fasor, som upprullas för ens minne.
Det händer, att man för ett ögonblick undrar om det kan vara detta Jerusalem, som dödar människor. Men strax därpå höjer man på axlarna och säger:
- Det är omöjligt, det är alltför länge sedan den brakande svärdsklangen ljöd och det röda blodet strömmade.
Och man vandrar vidare.
Så snart man har vikit om hörnet på muren och nått den östra stadsdelen, mötes man av något helt annat. Nu kommer man till den heliga sidan. Här tänker man endast på gamla överstepräster och tempeltjänare. Innanför muren ligger judarnas klagoplats, där rabbinerna stå i långa röda eller blå sammetskaftaner och trycka sig intill den kalla stenväggen och gråta över palatset, som är förstört, över muren, som är kullstörtad, över makten, som är gången, över de stora männen, som ligga döda, över prästerna, som ha farit vilse, över kungarna, som ha förnekat den allsmäktige. Där reser sig Moria berg med den härliga tempelplatsen. Utanför muren sänker sig marken till Josafats dal med alla dess gravar, och på dalens andra sida synas Getsemane och Oljoberget, därifrån Kristus uppfor till himmelen. Och här ser man den pelare i muren, där Kristus ska stå på domens dag och hålla i den ena ändan av en lång, hårfin tråd, medan Muhammed ska stå på Oljeberget och hålla i dess andra ända. Men de döda ska nödgas vandra över Josafats dal på denna tråd, och de rättfärdiga ska komma över till dalens andra sida, men de orättfärdiga ska störta ner i Gehennas eld.
När man går där, tänker man: "Detta är dödens och domens Jerusalem, här öppnar sig både himmel och helvete." Men om en stund säger man:
- Det är inte heller detta Jerusalem, som dödar. Dombasunerna är för avlägsna, och Gehennas eld är utslocknad.
Man vandrar alltjämt vidare utefter ringmuren och kommer till stadens nordsida. Nu går man fram över torra, ödsliga, enformiga trakter. Här ligger den nakna kulle, som tör vara det verkliga Golgata, här ligger grottan, där Jeremias diktade sina klagovisor. Här finner man innanför muren dammen Betesda, här smyger Via Dolorosa fram under dystra valvbågar. Här är tröstlöshetens, lidandets, kvalens och försoningens Jerusalem.
Man stannar ett ögonblick och ser grubblande på den stränga dysterheten. "Det är dock inte heller detta Jerusalem, som dödar människor", tänker man och vandrar vidare.
Jag har sett "Jerusalem is PROUD to present" och känner mig illamående
Så förstå, lilla själ, att du ännu inte hittat något hem
Och kanske inte kommer att göra det på länge än
Det kan hända att du får vandra ett tag
