"Eatafish! Eatafish! Frisch, frisch, frisch!
Om du klappar - simmig soppa - hallehalle-berry!
Vinkelhake, snoddfasan, äta lilla Djingis Khan
Vita killen, hacka sillen - Jona, Jona, Jona!"
I denna fartfyllda, men illa uppmärksammade, dikt kastar sig Kallisti fram, mer som en gatans rappare än en mer salongsfähig poet - ytterligare ett bevis på hennes lekfulla attityd, både till språket och till sig själv.
Havsbilderna som målas upp här kan först tyckas slumpartade, mer ett sätt att skapa stämning på än att faktiskt föra fram ett budskap, men den tålmodige läsaren kommer upptäcka så mycket mer. Kallisti börjar, på sitt sedvanliga sätt, att bygga upp bilden med ett utrop eller snarare en inkantation - i detta fall inte en av de vanligare , mer intuitivt framtagna fraserna, men fortfarande en som bygger på upprepning. För ovanlighetens skull nyttjar Kallisti här engelska, något som kan vara värt att notera, även om hon sedan direkt övergår till tyska.
Hennes fiskätaruppmaning, med närmast bibliska konnotationer, tar sig ett mer lekfullt uttryck när hon sedan alluderar till den tyska tungvrickarramsan "Fischer Fritz" och så transformerar den första delen, som närmast kan ses som en åkallan, eller en uppmaning till läsaren att vända sig till en Ichtysgestalt.
Den 'simmiga soppa' som sedan följer har i en av Kallistis efterlämnade dagböcker förklarats vara den egna barndomen, för att på en gång anknyta till raden ovan och för att göra dikten ovanligt personlig. Kallisti vävde alltid in element av sitt eget liv i sitt skapande, men det hörde till ovanligheten att göra direkta referenser till sig själv inom ramen för ett givet verk.
Dikten kastar sig sedan, på Kallistis karaktäristiska vis, ut i en mer popkulturell känsla med det religiösa utrop - man väntar sig tvivelsutan ett "halleluja" - som antiklimaktiskt faller ned i den moderna världens cynism och slutar som ett "Halle Berry". Är det månne Kallisti som begråter sin egen förlorade barndom, eller den värld som var?
Nästa rad uttrycker denna förvirring över det moderna livet, med dess regler och begränsningar (vinkelhaken), dess förvirrande kaos (snoddfasanen) och slutligen utsuddandet av all historia (äta lilla Djingis Khan) - teman som plågade Kallisti genom livet. Detta är också den enda rad i verket som inte tar upp havs- och fisktemat.
Slutligen knyter Kallisti dock ihop säcken med "vita killen, hacka sillen" och även om det med utgångspunkt i denna rad spekulerats om Kallisti på gamla dagar inte bara hängav sig åt sitt älskade röda vin och sin än mer älskade gröna fe, utan även föll ned i drogmissbruk - när detta poem publicerades skrevs en uppmärksammad artikel; "Crowley och Kallisti - två odjur med vita stänk". Hur det ligger till med den saken lär vi aldrig få reda på, men det är känt att Kallisti för att få stopp på mediadrevet som uppstod kring henne åkallade de tre goetiska demonerna Leraje, Naberius och Furfur, vilket idag tänks kan ha varit orsak till artikelförfattarens mystiska frånfälle; han ska ha ha lyckats med bedriften att äta sitt eget huvud och därefter ha ristat in "καλλίστί" på bröstkorgen (enligt obducenterna i den ordningen).
När Kallisti i en radiointervju, detta för henne så sällsynta medium, skulle beskriva denna dikt, förklarade hon att "hacka sillen" i själva verket var en referens till de japanska Godzillafilmerna, men på vilket sätt ville hon inte förklara. Hon återvänder här hursomhelst till havstemat igen.
Det ger dock en självklar öppning till det avslutande utropet: "Jona, Jona, Jona!", detta offer för ett havsodjur, som fick gå ned i mörkret i tre dagar; något Kallisti inte var sen att subtilt hänvisa till redan i poemets första strof: "frisch, frisch, frisch!" - en affirmation att Jona, denna oskuldens duva, inte var död, utan kunde väntas återkomma. Kanske likt författarinnans egen förlorade barndom?
