"And they say that the truth will set you free, but then, so will a lie
It depends if you're tryin'a get to the promised land, or if you're just trying to get by"

- Ani DiFranco

Går över bron från fastlandet, ut på ön
Bron är lång, som vanligt, och man har gott om tid att tänka, frysa, svettas, beroende på
Ofta nynnar jag hebreiska sånger när jag går där, för det är så få människor på bron och vinden blåser nästan oupphörligt och man vågar sjunga sådant när andra inte hör, och tyvärr nästan enbart då
Men ikväll glömmer jag av sånger
Istället går jag och försöker förklara för mig själv hur det kan komma sig att månens spegelbild på det svarta havsvattnet hela tiden flyttar sig
Jag försöker med svenska, jag försöker med engelska, jag försöker med tyska
I fusionen mellan språken tränger jag nästan igenom orden och förstår något
Jag stannar upp gång på gång, sneglar misstänksamt ut på reflektionen, hela tiden på en plats där den inte befann sig förrän jag råkade kasta ett öga åt det hållet
Och om jag aldrig hade tittat ditåt, ja, då hade reflektionen inte varit där
För det är ju inte så att reflektionen finns över hela havet - då hade det varit vitt - men den rör sig över hela havet i takt med att jag korsar bron, rundar stranden och tar mig uppför berget mot mitt ugglebo
Och hela tiden finns där bara en reflektion
Precis som för alla andra som går där i mörkret någonstans och kanske tittar på spegelbilden
Det är inte två reflektioner, eller tre, utan en
Jag slår ut med armarna, tänker inte på universum så mycket som en katt i en låda som ett stort korttrick med en illusionist som småler hela tiden och lugnt fortsätter att blanda sina kort
Jag tänker att allt är en lögn, ett subjektivt mischmasch, men att det är precis vad som behövs för att visa sanningen
Jag tänker också; jag försöker också vara en illusionist, jag försöker också, om än ganska mycket klumpigare, fiffla med korten
Jag ljuger också, och spinner hägringar, och bygger synvillor, och genom de lögnerna, ja, även dem, trots att de är mycket mindre lögner än de kosmiska jag slår huvudet blodigt mot, kan man skönja sanningen
Men är sanning något som känns igen i sin frånvaro, något man kan se konturerna av mot en fond av lögner?
Kanske är det så nära vi kommer Sanningen(tm) som människor, i alla fall; genom att definiera vad vår mänskliga sanning (ie. lögn) är och sedan famla oss fram längs ytterkanten av det för att få en uppfattning om det bortom
Jag säger som Pilatus: Vad är sanning?
För vad är det för sanning jag känner mig berövad på, och ändå så kittlande nära, där på bron, vid havet, under och över månen?
Rätt information om hur livet, universum och allting fungerar? (Herregud, svaret på det vet ju både kabbalisterna och Douglas Adams och det är: 42)
En enda kodex att följa, ett etiskt rättesnöre grundat på något vi aldrig kommer fatta?
En blixt av nirvana-something-something?
Inget av det känner jag på en bro, när jag tittar på spegelbilden av ett spegelljus - helt falskt men ändå, ovedersägligen, där
Vad jag känner för sanning är större än så, det är en kännedom, en insikt, eller kanske bara en inbjudan till det
Sanning är inte bara veritas, utan även gnosis, insikt, men framförallt charis, kärleksnåd, och sanningen är framförallt inte sanningen om något, möjligen med undantag för sanningen om mig
Sanningen är det absoluta jag kan sjunka in i, ett ting (om man vågar säga så) på vars yta inga lögner kan fastna - ett lögnsäkert ord
Som magnesiumflis kan vi spåra utsagor, mänskliga uppfattningar/sanningar/lögner, se mönstren, ana att under dem ligger en magnet
Det är magneten jag anar när jag ser månreflektionen, ett ljus som studsat dubbelt innan det tas upp av mina ögon
Men magneten säger inget om sig själv
Vad den säger något om är den människa som letar efter den, och följer spåren för att hitta den
Sanningen på bron blir inte "känn livet/universum/allting" utan "känn dig själv"
Någon rabbin sade en gång: Sanningen ska göra er fria