Ecclesia

Smygersmygersmyger genom regnet, fram över kullersten och kopparslagg, trånga gränder, bondlurkssnagg

Och när man når själva hjärtat av Falun, om det finns något hjärta i staden där allt ändå påminner om utspillt, intorkad, brunfläckigt blod, då ser man Kristine kyrka

Rött tegel, koppartak, stor som stadens uppsvällda ego, en av de första kyrkorna efter reformationen - oturligt nog döpt efter reformatorkungens katolska avfälling till dotter
Och väl därinne smyger jag också, som alltid, smyger fram till högaltaret, säger hej till altartavlan, framför vilken jag aldrig stått under gudstjänst, ställer mig vid Mariakoret, där jag minns hur jag låg och grät en gång för några år sedan medan en okänd kvinna tände ett ljus för mig, sneglar upp mot tetragrammat som strålar ut över predikstolen, ler mot pelikanen och fågel Fenix i sina fönster, funderar som vanligt över vad de grekiska gudarna gör där, studerar de gamla riddartavlorna, skakar på huvudet åt de tre orglarna, knackar på locket till dopfunten, läser vad som står infällt i golvet, upptäcker frimurarsymbolen i ena hörnet

Jag undrar ofta över vad det är jag söker därinne, eftersom jag, varje gång jag är uppe i den röda staden, slinker in där - är det den vanliga svenskens rädda närmande av det gudomliga; det gudomliga som ändå ligger liksom en stearindoftande dimma under renässansvalven?
Låter föga troligt, med tanke på att jag lördag efter lördag oblygt sitter och står, läser och längtar, bär och ber, i synagogan, utan att vifta bort möjligheten att man någon gång kanske kommer att öppna den heliga arken och finna sig stå och se himlen i ögonen
Och visst händer det att jag slinker in i kyrkor och sitter, långt bak i en bänk, och suckar och försöker se mig själv genom evighetens lins, men jag kan inte påstå att det är särskilt ofta, och knappast med samma mal-mot-lykta-säkerhet som den, vilken för mig till Falu Kristine
Är det minnen som för mig dit? Minnen av viskade samtal om den mänsklig-gudomliga teatern, minnen av den gång jag gick runt där och plötsligt började uppskatta Mozart, som jag just då hade i hörlurarna, minnen av den gång jag drog in Farfar dit och vi gick och tog oss en titt på allt vackert man lagt på hög där, minnen av de gånger jag gråtit och sjungit "Möt mig nu som den jag är" och minnen av att gå runt bland konstverk därinne och plötsligt finna bilden av en kvinnas sköte?

Kanske är det så, och kanske är det ett sätt att affirmera mitt ursprung, att det var här, just här, jag fick en trygg plats innanför vars väggar jag, på mitt sätt, vågade närma mig det gudomliga, i kontemplation, läsning, ibland även försök till bön
Även om det tog så lång tid innan jag faktiskt gick dit under gudstjänst
Men det är hursomhelst så att jag vuxit upp på det röda berget, vid en å, en kyrka och skogar utan slut, plättar av ihärdigt utmejslad stad i ett landskap där man fortfarande ser gärdesgårdar och kan höra fiolen spela om sommaren, där folkdräkter gömmer sig i garderober och tomtar smyger i skuggorna, och där Carl von Linné, Carl Larsson och Selma Lagerlöf lämnat skärvor av sina stora själar

Och Kristine kyrka är en del av det, en del av en mångfärgad men illa blandad mylla, en trädgård där någon galen mas varit framme och planterat ros och hundkex i samma rabatt, en stad där oknytt och skogsrån varit viktigare än kristendom, och kanske är det just det man anar där man smyger runt under de höga, bleka valven
För kanske är det mer påtagligt här än på många andra ställen; att kristendomen här mest är estetik, en broderad kappa (en mässhake, månne?) man kastat över något Annat; något Annat med rötterna slagna så mycket längre ned i folksjälen än vad korset någonsin kommer kunna nå

Ibland undrar jag om Dalarna inte visar sitt sanna ansikte på Valborg kring de dånande bålen, eller på midsommar, då dansen går bland humle och blåklockor, men jag vet inte - det kanske bara är exilens svärmeri som visar sig på oväntade håll av psyket, men någon längtan efter Falun eller Dalarna kan jag i ärlighetens namn vanligen inte uppbåda
Men den som finns kanske är samlat i Kristine kyrka, där flaggan hålls högt vad gäller estetiken, det kristna språket, de kristna bilderna, den kristna ritualen, men där man sedan länge tycks ha glömt - eller kanske aldrig lärt sig - det kristna hjärtat
Det hjärta jag heller aldrig brytt mig om - det är alltid estetiken som lockat mig, aldrig det egentliga innehållet, de teologiska kringelkrokarna har varit mer intressanta än följderna de fått och riterna har varit vackrare än mysteriet de sökt förmedla
Helt enkelt; ytan har gått före innehållet
En ytlig homofil har talat
Kanske är det den innehållsfyllda kristendomen som gör mig obekväm, som jag aldrig kommer kunna förstå fullt ut, eller ens intressera mig för

För det lustiga är; jag kan sakna Kristine kyrka, men jag skulle aldrig koppla ihop Kristine med Kristus
Men snart återvänder jag hem, hem till mitt; till Torarullar och bönemantlar och framförallt till mina församlingsvänner
Där det är innehållet jag uppskattar - ytan kommer mig stundtals att skära tänder (en orgel i en kyrka är en självklarhet - en orgel i en synagoga är min bild av Gehenna)
Kristine sjunker undan för att, som vanligt, vara säkert bortglömd till nästa Falubesök