"Om vi inte var något mer än unika individer, om vi verkligen kunde bli totalt bortsända från den här världen med hjälp av en kula, skulle det inte längre finnas någon mening i att återge berättelser
Men varje person är inte bara sig själv, han är också den unika, högst speciella punkt, viktig och anmärkningsvärd i varje ögonblick, i vilken världens fenomen möts, en gång endast och aldrig åter på samma sätt
Och så är varje persons berättelse viktig, evig, gudomlig; och så är varje person, i den utsträckning han lever och fullföljer naturens vilja, underbar och värdig all uppmärksamhet
I var och en av oss har Anden tagit form, i var och en av oss lider det skapade väsendet, i var och en av oss är en frälsare korsfäst"
- Hermann Hesse, "Demian"
Och så ligger jag i sängen och läser, och försöker låta bli att tänka på Indonesien och Martins inlägg om hastig, oväntad död, när jag märker hur jag ligger och för händerna över min egen kropp, liksom nyper och känner och kontrollerar att den fortfarande är där
Stryker, känner de små, små håren, maskrosfjun och mindre än så, och tänker att det inte är en pojkes kropp men inte heller en mans, känner konturen av muskler och senor och kärl och tänker att än så länge är detta något vackert och välbyggt, smidigt och välfungerande, ord som alldeles nyligen blivit kött, en mening som börjat skrivas men som ännu inte lyckats bilda något med fullständighet, något med klar innebörd
Pennan skriver ännu
Men så kommer det inte alltid vara
För vad vet jag om min kropp? Kanske ligger mina celler i mig - celler jag stryker över med nervösa händer - och viskar om cancer och konspirerar om tumörer
Kanske har jag någon gång ändå lyckats dra på mig den Stora Sjukdomen, med någon, trots försiktighet, men ännu inte märkt av dess effekter
Kanske är jag dödsdömd utan att ens ha hunnit märka det
Eller kanske kommer jag inte ens dit - kanske råkar jag gå i sömnen i natt, öppna ett fönster och ramla tre våningar ned på parkeringen, eller kanske råkar jag bara ramla olyckligt ur sängen, trots att jag i vanliga fall inte rör mig i sömnen särskilt mycket
Kanske får jag bara en stilla kyss från den Högsta, och så följer mitt liv tillbaka till den andedräkt som en gång blåste ut den bland atomer och ambitioner; en död utan förklaring
Jag ser mig om i rummet, tänker på hur jag kommer se tillbaka på den här tiden om tjugo år, vilken utbildning jag kommer ha då, var jag kommer bo, vilka böcker jag kommer ha i min bokhylla, hur många nya megabyte skrivprojekt jag kommer ha på datorn, hur många nya bilder jag kommer ha målat, hur många gånger mina celler hunnit byta av varandra mellan då/nu och nu/då
Även om jag kanske aldrig kommer till något sådant
Men jag ska berätta vad jag är rädd för - vad jag innerst inne är mest rädd för, det som väcker en lika djup som obotlig skräck varje gång det ens förs på talJag är rädd för att visa mig vara manodepressiv, eller utveckla det, eller hur man nu ska omnämna det
Jag kommer inte andas ut på allvar förrän jag är trettio och inte visat några symptom på det
Om jag nu kommer dit - till trettio, och till ett symptomfritt tillstånd då
Vad har det med döden att göra?
Kanske inte så mycket
Men det har med skörhet att göra - jag vet inte om jag kommer att ha kvar mina ben imorgon, jag vet inte om jag kommer ha kvar min syn, mitt förstånd, mina händer, mitt liv
Varför vaknar jag inte varje morgon, överlycklig över att ha genomlevt natten, och varför går jag inte till sängs varje kväll, lättad över att ha överlevt en hel dag?
Är det för att jag har någon uppfattning om ett löfte - att jag lovats en viss tid på jorden, eller fått någon försäkran om att jag kommer hinna med vissa saker innan jag går och blir jordgubbsgödsel?
Kanske har jag åstadkommit allt nu - kanske återstår inte ens en morgondag för mig
Hur ställer jag mig då till mitt liv?
Är jag nöjd då, eller vill jag prestera lite till, hinna färdig med något, avsluta något projekt, uppnå något?
Kanske egentligen inte
Inte så länge någon går igenom min dator och mina papper och läser vad jag skrivit och ser vad jag målat
Det kanske är löjligt och ytligt, men det är vad jag bryr mig om
Jag vet inget om den som skrivit mig, jag vet inte heller vad för berättelse jag kommer att bli
Jag vet bara vilka berättelser jag skapat, vad jag skrivit, hur jag hållit min penna
Och det vill jag kanske att andra ska se, när min hand inte längre kan hålla något
Att de ska se att även jag skrivit, att jag inte bara varit Ordets hörare, utan även dess görare, och att jag skapat, liksom jag skapats, och att jag så format min verklighet i någon mån
Kanske är det sådant som gör det svårare för vissa att acceptera skörheten, även om jag någonstans frodas i den, balanserar fram på dess egg och känner mig fram över den med försiktiga fingrar; tanken på att inte kunna skapa sin egen final, bara, på sin höjd, epilogen, och tanken på att man inte ens minns prologen längre - att man är en karaktär som under romanens gång glömmer vad läsaren själv tydligt kan komma ihåg, fastlåst i evig glömska om sidan inte vänds, och fastlåst i evig hågkomst om handen som skriver inte vill benåda en med frihet från somligt
Snart faller det Mörka Tornet
