Vi har de Många?
Vi har det eftersökta, och vi har sökarna
Den Älskade och Älskarna
Nu till det allra knixigaste: hur binder man ihop dem
Hur leder man Parsifal fram till den heliga Graal?
Hur kan de Många, om de är den Enda, ha en relation till den Enda?
Om en Hadit är en punkt och Nuit är en oändlighet - hur relaterar de till varandra - eller kan de ens relatera till varandra?
Om Gud är en kropp och man är en hand på den kroppen, kan man då, som hand, ha en relation till kroppen som helhet, eller är alltför mycket en del av den?
Det finns en baksida av det här också, ett sätt att vända kortet på: om man är en hand, som sträcks fram i hälsning, innebär det inte samma sak som att man är hela kroppen framsträckt
En person räcker inte fram hela sig själv i och med erbjudandet om ett handslag
Så det tycks finnas en skillnad mellan de Många och den Enda, som kan överbryggas, som finns där för att överbryggas
Det handlar om att de Många ska uppgå i det Enda - vågorna på havet ska stillasHur går detta till? Genom att vandra Vägen, den väg som säger solve et coagula
Att sönderdelas och förenas
Vi har inte hunnit till slutet än - det Enda har blivit de Många, men nu måste de Många bli det Enda igen
"Ty, jag är delad för kärleks skull, för att kunna förenas"
- Liber al vel Legis
Det handlar om att dels bejaka de Många - relationerna är där för att finnas, men också om att låta relationer bli så intima att de upphör att vara relationer
För detta krävs ett uppgivande av de inblandades Jag
Simone Weil säger:
"Ingenting i världen kan beröva oss makten att säga jag
Ingenting utom den yttersta olyckan
Det finns ingenting värre än den yttersta olyckan, som förintar jaget utifrån, eftersom man därefter inte längre kan bryta ner det själv
Hur går det med dem, vilkas jag har förintats av olyckan utifrån? Man kan inte föreställa sig någonting annat för dem är utplåningen på det sätt ateister och materialister uppfattar saken
Att de förlorat jaget, det betyder visst inte att de inte längre är egoistiska
Tvärtom
Utan tvivel är det fallet ibland, när en hundlik tillgivenhet utvecklar sig hos någon
Men i andra fall blir människan istället återförd till den nakna, vegetativa egoismen
En egoism utan jag
Om bara jagets förintade en gång har påbörjats, kan man förhindra att någon enda olycka vållar ont
Ty jaget förstörs inte genom yttre våld utan att först ha gjort förbittrat motstånd
Avstår man, av kärlek till Gud, från att göra detta motstånd, då sker förintandet inte utifrån utan inifrån"
- Simone Weil, "Tyngden och Nåden"
Och här kan vi, i gränslandet mellan det ändliga, människan, och det oändliga, Gud, finna en darrande, elektrisk bro, en gnistrande relation sprungen rakt ur Höga Visan och i mötet mellan djuret Homo sapiens sapiens, utan moral, utan mål, och Den som Är, den perfekta - och därför viljelösa och inaktiva Guden, uppstår något
En kanal, en väg, en... uppenbarelse
En uppenbarelse där den oändliga Guden delvis skyms av människan, men delvis också blir synlig just genom henne
Men här når vi verkligen det mikrokosmiska - makrokosmiska
"Såsom ovan, så ock nedan"
Om människan ser Gud i sig själv, och förstår något av vad rabbi Meir försökte säga, hur når hon då in/ut, till det oändliga - om det oändliga redan finns i det ändliga, om avbilden är densamma som det avbildade
Paradoxen löses om vi krossar spegeln
Människan är inte bara en avbild av den oändliga Guden, utan också en avgudabild
Låt henne komma så nära den förtärande elden att hon bränns upp av den, låt henne blanda sitt blod i den heliga kalken, och låt andra dricka därur
"På den dagen, skall Herren vara En, och Hans namn ett enda"
Så - nu är här färdigsvamlat
