"En samaritan frågade en gång rabbi Meir: 'verkar det förnuftigt att den Helige, välsignad vare Han, om vilken det står skrivet 'uppfyller inte jag både himmel och jord' (Jer 23:24), skulle ha talat till Mose från mellan arkens två horn?'
Till svarskaffade rabbi Meir fram en konvex spegel, som gjorde saker stora, och räckte den till honom och bad honom se på sin spegelbild. Han såg att den var större.
Rabbi Meir skaffade då fram en konkav spegel, som gjorde så att saker såg mindre ut, och räckte honom den, och bad honom se på sin spegelbild. Han såg att den var mindre.
'Nu,' sade rabbinen, 'om du, en dödlig, kan ändra din bild som du vill - skulle samma sak vara omöjlig för den som talade och frambringade världen? Världen är Hans konvexa spegel, arken Hans konkava'
Rabbi Anya bar Sussasi sade att det finns tillfällen då världen och det som är i den inte kan rymma Hans gloria, och att det finns tillfällen då Han talar med en människa på så nära håll att det är som från håret på hennes huvud, som det står skrivet: 'Herren svarade Job ur stormen' (Job 38:1) [ordet för "storm" - seara - kan också betyda "hår", vilket betyder att Han talade till honom] från håret på hans huvud."
- B'reishit Rabba
Vi kommer tillbaka till den ständiga frågan: makrokosmiskt/mikrokosmiskt?
Ovanför/innanför?
Vem pratar vi om?
En bokstavslek på hebreiska (svaret är ett anagram på frågan):
Fråga: mi eleh? (vem [har skapat] detta?)
Svar: Elohim (Gud)
Annan hebreisk bokstavslek:
Ani (jag) = ain (inget)
Vad pratar jag egentligen om?
Einstein skulle ha svarat: Mysteriet (aja-baja, Kallisti, inte åberopa auktoriteter - smisk på fingrarna)
Hinduerna svarar: den Enda
Hebréerna svarar: den som Är
Vi pratar om det värsta ordet - vi pratar om Gud
Jag ska försöka att inte bli alltför kryptisk, och ska också försöka förklara vad som kan gömma sig bakom detta kontaminerade, infekterade, stupifierade, kritiserade ord
Ordet är nämligen så nära vi kommer Det som göms bakom (skyms av?) det
För jag vill inte prata om en Honom, en Henne, en Den, ett Det, ett Du, eller ens ett Jag, inte om en tredje person, ett substantiv, ett något, med konturer, möjligt att sätta "en" eller "ett" framför
Jag pratar inte heller om ett verb, som så många hippa alternativteologer hakat på ("to God"), och inte heller om ett adjektiv ("han var så Gud")
Jag pratar om Ordet bortom grammatik, Namnet som inte ens det heliga språket helt kan fånga
Ingen kosmisk jultomte med cancer i ena handen och en sportbil i andra
Inget varmt mysigt ljus som inspirerar till spontan "we shall overcome"-sång
Går detta att tro på?
Nej, och det går framförallt inte att tro på en tro om det - det kan inte kortas ned till några meningar att slå i barn under söndagsskolan, det kan inte sluta upp som det klumpiga, grovhuggna, misshandlade stycket Storebror du skulle räcka en sjuåring
Det är inte heller något du inte kan tro på - Dawkins kan såga sönder söndagsskolans tandfé-eller-jultomte-Gud, och skrikande amerikanska evangelikaler kan hålla fast vid Honom och svamla obegripligheter i hans hotfulla skugga
Det är något bortom sanning, men hörbart som sång - bortom dogm, men inom räckhåll för dikt - bortom lära, men kännbart genom lyrik
Det är bortom Tro
Men inom räckhåll för Kännedom
Så... när vi avgjort det, eller i alla fall lyckats skapa oss ett litet andrum i strömmen av förutfattade bilder, vad är det då jag tänkt ta upp?
Tre punkter:
I: den Enda
II: de Många
III: Vägen
