Lectio: den Enda

"The Many is as adorable to the One as the One is to the Many
This is the Love of These; creation-parturition is the Bliss of the One; coition-dissolution is the Bliss of the Many"

- Aleister Crowley, ur "The Book of Lies (kap 3, The Oyster)"

Vi börjar i rätt ände, med den Enda:
Hur kan man se på universum? Hur kan man se på varelser i universum? Hur kan man se på varelser? Hur kan man se på celler i varelser? Hur kan man se på celler? Hur kan man se på proteiner i celler? Hur kan man se på proteiner? Hur kan man se på molekyler i proteiner? Hur kan man se på molekyler? Hur kan man se på atomer i molekyler? Hur kan man se på atomer? Hur kan man se på elektroner i atomer? Hur kan man se på elektroner? Hur kan man -
Hur kan man ens tala om ett Enda, om detta Enda är så många små, delade saker?
Vi lägger grundpremisser (kanske lite väl aristoteliska, även spinoziska, men stå ut med det ett tag):
Det finns ett universum (vad "finns" nu innebär)
I detta universum får saker konsekvenser; orsak ger verkan
Detta universum måste själv vara konsekvensen av något - det har en början
Det måste alltså finnas en första orsak, som själv inte orsakats av något
Denna orsak är primum movens, den första röraren, på samma gång the Big Bang och the Big Banger
Vi kallar denna primum movens för Gud (enligt förra inläggets definition, inte katekesens)
Denna primum movens kan kallas skapare, eftersom allt skapat har den som uphov och orsaksgrund
Utanför denna skapare kan ingenting annat finnas - då skulle den i sin tur vara avhängigt något annat och således inte primum movens - vi har inte hittat Gud förrän vi hittat det som är ensamt först (det är en ren definitionsfråga, även detta; ett ontologiskt hjärnknull)
Skaparen måste stå bortom existens, då existens kommer ur den, men kan inte heller sakna existens, då den ju inte skulle finnas till - den måste stå bortom existens och icke-existens, i ett icke-icke-vara (ergo; den kan bara definieras negativt)
Då skaparen skapade eller gav ting existens (om vi kan tala om en akt eller ett verb) kunde den alltså bara skapa ur två olika saker; ex nihilo, ingenting, eller ur sig själv
Även detta är ordlekar - ingenting finns ju inte, och är således bara en avsaknad av "skaparen" - skaparen måste ha skapat skapelsen ur sig själv
Även om vi förutsätter att skaparen skapade ex nihilo, men med ett syfte, måste vi mena att skaparen skapade ur sig själv - skapelsen skapades ur skaparens "tankar" (det kan uppenbarligen inte finnas någon skillnad mellan tanke och verklighet för en skapare som kan skapa ur tomma intet i enlighet med sina tankar)
Skaparen var det första, och sista, att skapa (på hebreiska "bar'a", enbart applicerbart på Gud) - alla akter efter det är inte skapande, utan formande (på hebreiska "yotzer", applicerbart på Gud och människor)
Denna skapelse måste ha ägt rum utanför tiden, enär tiden är - skapelsen måste således fortfarande pågå, ett s.k. evigt ögonblick
Denna skapelseakt upphörde aldrig, och hade heller aldrig någon början, varför skapelsen inte kan sägas ha lämnat sin skapare bakom sig
Skapelsen måste ha skapats ur skaparen, och måste således vara en del av skaparen, då det inte finns något som kan skilja dem åt (med undantag för någon annan del av skaparen, och då försvinner ju poängen)
Skapelsen och skaparen är inte åtskilda (på hebreiska är ett av Guds namn "haMakom" - platsen - alltså den plats i vilken skapelsen ligger)
Tes:
Det finns ett universum, som har en orsak - denna orsak finns själv bortom existens och icke-existens och har ur sig själv (=inget?) skapat universum, som måste vara en del av den
Egentlig frågeställning: Hur begriper man detta?

Vi antar alltså att det finns ett Enda, ur vilket Många framsprungit - Många, som fortfarande är en del av det Enda, men som vi kan förstå inte är helt detsamma som det Enda, då det enda inte kan vara en komposittillvaro (kedjan av orsak-verkan kan bara ha en orsak, säger oss logiken)
Hur kan detta ha gått till? Hur kan ett Enda skapa Många? Och hur ser relationen mellan de Många och det Enda ut (framförallt om de är en och samma sak)?

Så till; den Enda
Den Enda är "helig" på så vis att den är helheten, det hela (orden "helig" och "hel" är besläktade)
Om den Enda är summan av de Många låter jag vara osagt, men en sak skiljer den Enda från de Många - den Enda är En
"Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är En!" (5 Mos 6:4)
Varför nämns ordet "Herren" två gånger?
För att visa oss att den Enda både är evig och oändlig och bortom allt vi kan se och tänka oss (första omnämnandet), men samtidigt är med jordens varelser i deras högst verkliga liv (andra omnämnandet)
Finns det något annat som skiljer dem åt? Finns det något som kvalitativt gör Gud gudomlig? Finns det något med Gud som inte överförts till Guds skapelse? Eller är Gud gudomlig för att den helt enkelt är större än allt stort, bättre än allt bra, osv.?
Eller finns det alls något som skiljer Gud från skapelsen? Är de Många och den Enda samma sak?
"Hur mycket vi än säger är det inte nog, men detta är summan av det sagda: Han är allt" (Syr 43:27)

Jag vill förfäkta den åsikten att det Enda och de Många inte är samma sak, eftersom de Många är många förenade i och beroende av det Enda, och det Enda skulle ha varit, även om det inte varit för de Många
Det Enda är skaparen, som konstant skapar de Många - de Många kan däremot inte skapa den Enda
Däremot uttrycker sig den Enda som de Många, den enda är evigt expanderande, men de Många, Hadit, är fortfarande punkter
En cell är en cell är en cell, även om den råkar vara i en blåval
Men alla celler i en kropp skulle inte bilda en levande varelser, även om man slängde ihop precis rätt proportioner av dem i en burk och skakade om
Rätt mängd kol, vatten, järn, etc. skulle inte bilda en människa - bara en gegga
Men låt oss här inte falla i fällan Descartes gillrade för oss, om res cogitans (den tänkande substansen) och res extensa (den mekaniska)
Jag citerar Thomas Nagel:

"Vi är alla sammansatta av materia som haft en till övervägande delen livlös historia innan den funnit vägen till våra eller våra föräldrars tallrikar
Det troliga är att den en gång ingick i solen, men materia från en annan galax skulle duga lika bra... Vad som helst som bröts ned och stuvades om tillräckligt skulle kunna införlivas med en levande organism
Det behövs inga andra beståndsdelar än materia"

Då kommer vi till det smärtsamma faktum att atomer i vissa konstellationer, som vi kallar liv, får en mystisk egenskap; de får, eller agerar språngbräda åt, medvetande
Beståndsdelarna tycks i sig ha några egenskaper som de inte kan ingjuta sig själva, men som ändå finns där
Vi vill nog inte påstå att atomer är medvetna, men de ingår i medvetande, de böljar på de vågor, ingår i de mönster, som är medvetande och dessa vågor, dessa mönster, tycks stå utanför resten av ekvationen
Vi möter det Enda, det Hela, det Heliga