Uke in Training

Tog en quiz om huruvida jag är seme eller uke
Ledsen, men det är nog bara yaoiläsare som förstår de begreppen (men det lär väl gå att finna på wikipedia, antar jag)

Musica Universalis

För den som faktiskt vill höra sfärernas musik, klicka nedan
Det är alltså en kille som tagit ljudet från planeternas passerande och speedat upp det något så vansinnigt, och på så vis faktiskt fått fram sfärernas musik, hörbar för det mänskliga örat
Pythagoras skulle ha svimmat av stolthet


Mer info går att hitta här

In Medias Res

I och med det här inlägget blir maj den månad under vilken hälften av den här bloggens inlägg skrivits
Lustigt hur mycket allvarligare det här blev än jag tänkt mig (framförallt maj, som varit ganska väsensskilt från de andra månaderna), men också hur mycket flummigare det blev
Det blir aldrig som man tänkt sig, är väl den ständiga läxan
Och på något sätt försöker jag nog ändå uttrycka mig själv här, kanske inte genom att skriva vilket smink jag precis köpt, eller genom att fläka ut mitt privatliv och lägga fram mina vänner till allmän beskådan
Men i eggen som uppstår när vinklarna pose och parodi möts framträder något som kan liknas vid sanning, och som hursomhelst kan liknas vid mig
Kanske står jag att finna här någonstans


Sedan blev jag under tågresan hem åter påmind om varför man bör hata Dalarna av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av all sin kraft, och det kan sammanfattas i ordet: Borlänge
Jävla ärkebönder
De var primitiva redan i Cromagnonmänniskans ögon

Kvällsmål i Falun
Frukost på Kungsholmen
Saker är lite mer som de ska
Somnar, vaknar, somnar, vaknar, äter ostmackor, blir struken på ryggen
I Stockholm glittrar morgonljus mellan dropparna och små regnbågar kikar fram

Fetma - om katten själv får välja

Ecclesia

Smygersmygersmyger genom regnet, fram över kullersten och kopparslagg, trånga gränder, bondlurkssnagg

Och när man når själva hjärtat av Falun, om det finns något hjärta i staden där allt ändå påminner om utspillt, intorkad, brunfläckigt blod, då ser man Kristine kyrka

Rött tegel, koppartak, stor som stadens uppsvällda ego, en av de första kyrkorna efter reformationen - oturligt nog döpt efter reformatorkungens katolska avfälling till dotter
Och väl därinne smyger jag också, som alltid, smyger fram till högaltaret, säger hej till altartavlan, framför vilken jag aldrig stått under gudstjänst, ställer mig vid Mariakoret, där jag minns hur jag låg och grät en gång för några år sedan medan en okänd kvinna tände ett ljus för mig, sneglar upp mot tetragrammat som strålar ut över predikstolen, ler mot pelikanen och fågel Fenix i sina fönster, funderar som vanligt över vad de grekiska gudarna gör där, studerar de gamla riddartavlorna, skakar på huvudet åt de tre orglarna, knackar på locket till dopfunten, läser vad som står infällt i golvet, upptäcker frimurarsymbolen i ena hörnet

Jag undrar ofta över vad det är jag söker därinne, eftersom jag, varje gång jag är uppe i den röda staden, slinker in där - är det den vanliga svenskens rädda närmande av det gudomliga; det gudomliga som ändå ligger liksom en stearindoftande dimma under renässansvalven?
Låter föga troligt, med tanke på att jag lördag efter lördag oblygt sitter och står, läser och längtar, bär och ber, i synagogan, utan att vifta bort möjligheten att man någon gång kanske kommer att öppna den heliga arken och finna sig stå och se himlen i ögonen
Och visst händer det att jag slinker in i kyrkor och sitter, långt bak i en bänk, och suckar och försöker se mig själv genom evighetens lins, men jag kan inte påstå att det är särskilt ofta, och knappast med samma mal-mot-lykta-säkerhet som den, vilken för mig till Falu Kristine
Är det minnen som för mig dit? Minnen av viskade samtal om den mänsklig-gudomliga teatern, minnen av den gång jag gick runt där och plötsligt började uppskatta Mozart, som jag just då hade i hörlurarna, minnen av den gång jag drog in Farfar dit och vi gick och tog oss en titt på allt vackert man lagt på hög där, minnen av de gånger jag gråtit och sjungit "Möt mig nu som den jag är" och minnen av att gå runt bland konstverk därinne och plötsligt finna bilden av en kvinnas sköte?

Kanske är det så, och kanske är det ett sätt att affirmera mitt ursprung, att det var här, just här, jag fick en trygg plats innanför vars väggar jag, på mitt sätt, vågade närma mig det gudomliga, i kontemplation, läsning, ibland även försök till bön
Även om det tog så lång tid innan jag faktiskt gick dit under gudstjänst
Men det är hursomhelst så att jag vuxit upp på det röda berget, vid en å, en kyrka och skogar utan slut, plättar av ihärdigt utmejslad stad i ett landskap där man fortfarande ser gärdesgårdar och kan höra fiolen spela om sommaren, där folkdräkter gömmer sig i garderober och tomtar smyger i skuggorna, och där Carl von Linné, Carl Larsson och Selma Lagerlöf lämnat skärvor av sina stora själar

Och Kristine kyrka är en del av det, en del av en mångfärgad men illa blandad mylla, en trädgård där någon galen mas varit framme och planterat ros och hundkex i samma rabatt, en stad där oknytt och skogsrån varit viktigare än kristendom, och kanske är det just det man anar där man smyger runt under de höga, bleka valven
För kanske är det mer påtagligt här än på många andra ställen; att kristendomen här mest är estetik, en broderad kappa (en mässhake, månne?) man kastat över något Annat; något Annat med rötterna slagna så mycket längre ned i folksjälen än vad korset någonsin kommer kunna nå

Ibland undrar jag om Dalarna inte visar sitt sanna ansikte på Valborg kring de dånande bålen, eller på midsommar, då dansen går bland humle och blåklockor, men jag vet inte - det kanske bara är exilens svärmeri som visar sig på oväntade håll av psyket, men någon längtan efter Falun eller Dalarna kan jag i ärlighetens namn vanligen inte uppbåda
Men den som finns kanske är samlat i Kristine kyrka, där flaggan hålls högt vad gäller estetiken, det kristna språket, de kristna bilderna, den kristna ritualen, men där man sedan länge tycks ha glömt - eller kanske aldrig lärt sig - det kristna hjärtat
Det hjärta jag heller aldrig brytt mig om - det är alltid estetiken som lockat mig, aldrig det egentliga innehållet, de teologiska kringelkrokarna har varit mer intressanta än följderna de fått och riterna har varit vackrare än mysteriet de sökt förmedla
Helt enkelt; ytan har gått före innehållet
En ytlig homofil har talat
Kanske är det den innehållsfyllda kristendomen som gör mig obekväm, som jag aldrig kommer kunna förstå fullt ut, eller ens intressera mig för

För det lustiga är; jag kan sakna Kristine kyrka, men jag skulle aldrig koppla ihop Kristine med Kristus
Men snart återvänder jag hem, hem till mitt; till Torarullar och bönemantlar och framförallt till mina församlingsvänner
Där det är innehållet jag uppskattar - ytan kommer mig stundtals att skära tänder (en orgel i en kyrka är en självklarhet - en orgel i en synagoga är min bild av Gehenna)
Kristine sjunker undan för att, som vanligt, vara säkert bortglömd till nästa Falubesök

"Ingen frågar dom gamla
i en tid som är ny
Nu vill ingen längre kämpa
nu vill alla fly
Människornas sinnelag
är oftast i strid
med allt som är naturligt
så att ingen finner frid...

Allting kan förändras
och bli som nytt en dag
Allting utom människan
och hennes sinnelag
Trogen är hon sanningar
som gynnar henne själv
Men glömmer bort profeterna
från Israel

Jorden har blivit fattig
och människan rik
där det växte blommor
där står nu en fabrik
Därför sjunger dom i himlen
profeternas sång:
"Den enda vägen framåt
är att vända om!"

Människan är som fåglar
som flyger en tid
dom dör och faller ned till marken
och nya tar vid
Men Amos ord dom flyger
som gyllene spjut
genom alla tider
till tidernas slut"

- Bengt Wikström, "Profeterna från Israel"

Min morbrors musicerande återfinns här

Jag vet inte vad jag ska tycka, men vad som står över allt tvivel är att jag är imponerad
Här har man en blues- och folkvisesjungande Vreeswijktrubadur som jag hört sjunga "märk hur vår skugga" och "Jolene", samt försvara Marilyn Manson
En herre som, upptäckte jag nyligen, håller på att lära sig hebreiska och kan bolla tidig kyrkohistoria som jongleringsbollar, som bloggar om himmel och jord, och vad som däri är, jämsides med inlägg om Lernia och ett naturskönt Norrbotten
Augustinus och Jeremia sitter och lyssnar till hans gitarrspel någonstans i Luleå skymmande skärgård

Det är i alla lägen intressant att få reda på att ens sinnelag inte kommit ur ett vakuum, och betryggande att förstå att mor inte stått ensam i livet med sina funderingar, utan åtminstone haft honom

Om tio dagar får jag reda på om min namne kan fara till det heliga landet med mig
När jag tappar ögonfransar, är det den önskan jag viskar om då jag blåser dem från fingrarna

Lustigt, förresten, att maj trädgårdsmässigt blev både så allvarlig och produktiv som månad betraktad - brukar inte sköna maj vara mer sköra blommor i yrvaken jord, natur som precis klätt sig i sommardräkt och människor vars sav åter stigit i dem efter vinterns strypkram?
Men kanske är det dags även för den här trädgården att blomma i vårsol och sommarregn?

Igår fick jag en huvudvärk som aldrig förr
Mor sade att det berodde på spänningar som släppte
Björn sade att det var ett straff för onsdagens begångna synder, då jag tog min hämnd på Sundbybergs avgrundslöjliga folkhögskola
Ett råd till alla som någonsin funderat på den skolan; bättre att förlora alla sina lemmar än att gå en månad där
Så; för övrigt anser jag att lärarkåren på den skolan, med ett par undantag, borde radas upp mot en vägg så att man enkelt och snyggt kan dra nackskott på de som utgör den
Pang-blam-färdigt

Och den som inte tycker att spelet ovan (klicka bilden) är det raraste som någonsin skapats kommer att letas upp av mig och få sitt stenhjärta utkarvat med en slö hamster

Gomorra

Det är inte bara jag som tolkar Vår Dam av Kameltån som en symbol för den stora 156!
Läs här (den här personens tolkning av damen, som visar sig i ungefär 1/4 av alla sidans profetior, är dock kanske lite svartare än min, som ändå mest resulterar i ett diggande till Ray of Light):

Madonna Becomes Global High Priestess, Cultural-Religious "Whore of Babylon" Or Archetype

Revelation 17:1-18, 18:8-10

And there came one of the seven angels which had the seven vials, and talked with me, saying unto me,
Come hither; I will show unto thee the judgement of the great whore that sitteth upon many waters:
with whom the kings of the earth have committed fornication, and the inhabitants of the earth
have been made drunk with the wine of her fornication.

And I saw a woman sit upon a scarlet coloured beast, full of the names of blasphemy, having seven
heads and ten horns. And the woman was arrayed in purple and scarlet colour, and decked with
gold and precious stones and pearls, having a golden cup in her hand full of abominations and
the filthiness of her fornication: And upon her forehead was a name written, MYSTERY,
BABYLON THE GREAT, THE MOTHER OF HARLOTS AND ABOMINATIONS OF THE EARTH.

And here is the mind which hath wisdom. The seven heads are seven mountains, on which the woman
sitteth. And the ten horns which thou sawest are ten kings, which have received no kingdoms as
yet; but receive power as kings one hour with the beast. These have one mind, and shall give
their power and strength unto the beast.

NEW PREDICTION: 9/1/03, UPDATED AND POSTED: 3/6/06, HILLARY-RELATED UPDATE: 12/5/08 -- As I said before, if Senator Hillary Clinton personifies the political face of the Whore of Babylon, there will also be a cultural and religious aspect of this great Harlot with "Mystery" written on her forehead. As Obama's Secretary of State, Hillary will become the second most powerful leader in the United States, easily personifying the feminine aspect of the great nation and its great trading and shipping centre (New York City).

Now, with an elected Democrat soon to be inaugurated as President in January 2009, Senator Barack Obama, Hillary Clinton will play an even greater role in the Democratic Party and as a national figure. Thus, she can be likened to the "queen" of the city-state-nation known as "great Babylon" in Revelation 18.

The other face of the Whore of Babylon, pop icon Madonna, is and will be hard at work converting the many fallen souls into the hedonistic, pleasure-seeking, self-centred (self-empowering), and thoroughly wicked cultural and religious system she shall serve as high priestess over called Mystery, Babylon.

Mystery, Babylon might be considered the moral infrastructure of this modern Babylon.

Personally, I believe she is positioning herself to become a major spiritual leader, pushing the pagan Kabbalah faith in a new age world where she might one day be worshipped almost as a goddess.

Back on September 1, 2003, on the Prophetic Messenger Forum (on this thread Madonna: The Great Harlot), I predicted that Madonna would become "high priestess of the Kabbalah" and thus pave her way to become "the Whore of Babylon."

Sodom

Och!
Igår loggade jag in på Qruiser för första gången på en månad (det är sant; jag har till och med fått ett mail som lyder:

"Vi saknar dig! Hej Kallisti! Du har väl inte glömt bort Qruiser? Du har inte varit inloggad på en hel månad"

Lustigt så det kan bli
Kändes ovant att åter gå Sodoms gator fram
Men det kanske är uppbyggligt att utsätta sig fören skopa synd ibland, så man vet att man lever

Samtidigt kan jag känna att det inte är Sodom självt man ska tillbe, utan dess härskare, inte Babylon, utan dess drottning, inte Jerusalem, utan dess styggelse
Alltså väljer jag att inte falla på knä där, utan inför den Scharlakansröda kvinnan, vars smutsiga gestalt ses smyga gatorna fram, rädd både för stadsvakter och kungar

Sedan ska det väl erkännas att jag idag, då jag rakade mig, funderade på om hyveln kunde användas i mer... autosexuella syften - ena änden till ena munnen, andra till andra

Dock ej värt att testa än

Soror et Induviae

Idag var jag med om något högst märkligt, och lätt omskakande
Bästa systern var i kungliga huvudstaden idag, och vi snurrade runt i jakt på leggings och kaffe
Hennes hår har blonderats och hon själv snart graduerats (från 9:an, detta bitterljuva skolår) och hennes jag accentuerats
Och jag tänker på vilken fin dam det blivit av henne ändå, och att hon har min djupaste storge

(Psst! Gå för all del in och beskåda hennes fotograferande)

Hursomhelst; vi for runt och fördes till slut till Weekday och jag upptäckte, då jag där (vissa ränder går aldrig ur) testade ett par CM-stuprör...
Att jag har 25 i midjemått

Såklart på det här popiga jag-klämmer-åt-dig-och-du-får-ta-fram-osthyveln-för-att-bli-av-med-mig-sättet
Men ändå; chock
Jag kanske ska se det som ett karmiskt plåster på såren efter de där 36:orna jag inte kom i på H&M förra året (vilket i ärlighetens namn dock var en större chock)
Nå, jag tar visst upp en mindre yta av universum än vad jag tänkt mig - ingen kan iaf kalla mig för köttslöseri; nej, här har Mater Materia tagit fram sitt snålare jag
I övrigt har jag varit och demonstrerat för en bekants rätt att inte kastas till den Röde Kungen, samt fått reda på hur mycket det i Stockholm kostar att "bli jude" (jag tänker inte ens nämna summan, av avsmak inför en annan kung; Mammon)
Och hunnit med att sjunga Tora på 7-Eleven

Uranus et Domina

Idag har jag köpt en ny tandborste och en rakhyvel, vars pris höll på att ta livet av mig (har aldrig köpt en rakhyvel ute i vanlig affär), och vars funktioner förbittrade mig då jag kom hem och såg att den var helt fancy-smancy och gick på batteri and the whole shebang
Notera; en rakhyvel, på batteri, inte en rakapparat
En hyvel
Hyvel
Jag ska här genast erkänna att jag är den som fortfarande inte förstått mig på mobilspel eller extrafunktioner på brödrostar
Jag behöver nog inte förklara hur jag känner för en batteridriven rakhyvel

Sedan har jag tagit tag i mitt liv och städat och diskat och bäddat om sängen och tagit mig i kragen i största allmänhet

För övrigt har maj blivit rena rama orgien i bloggande för min del, både på så vis att jag varit väldigt aktiv här, och på så vis att jag varit klart allvarligare, på något vis
Det är också anledningen till att bloggen nu heter sin adress; Semiramis Trädgård
Sedan ska man förstås inte låta lura sig - allt här är ändå bara på låtsas, en pose i Pardes, en alkemisk attityd, en masoreternas mask och en kabbalistisk karikatyr
Jag hoppas att den Ständige Läsaren noterat att Trädgården även är en Spegelsal
De enda sanna elementen här?
Svårt att säga, men det kan vara de slumpmässiga bilderna av stiliga pojkar
Och så förstås Vår Dam av Kameltån
Jag tycker att jag lite slalomartat lyckas undvika många av de värsta homofilklyschorna (även om det här med att vara ung judisk kille i Stockholm lär vara det bögigaste man kan vara, om man ska se till sexualstatistiken)
Det enda jag känner att jag verkligen, verkligen faller på är att jag faktiskt har Madonnas biografi i bokhyllan (bredvid Nietzsche) och att jag på allvar funderar på att köpa boken om Henne skriven av den där brodern
Visserligen är det kanske inte alla som sätter sig och tolkar Henne i något typ krazy-kabbalistiskt superstjärne-soteriologiskt ljus (ljusstråle ^^), men jag kommer inte ifrån att jag ibland stänger av Yann Tiersen, Karl Jenkins eller Joe Hisaishi eller någon av de andra kompositörerna jag lyssnar på just nu för att höra lite gammal hederlig "Like A Prayer"

Babylon rider vidare, jordens kungar fortsätter älska henne, och allt är precis som sig bör

Cor Leonis

Okej, okej, okej! Jag erkänner! Jag tycker faktiskt att Rickard Engfors är grymt snygg...

Lectio: Vägen

Vi har det Enda?
Vi har de Många?
Vi har det eftersökta, och vi har sökarna
Den Älskade och Älskarna
Nu till det allra knixigaste: hur binder man ihop dem
Hur leder man Parsifal fram till den heliga Graal?

Hur kan de Många, om de är den Enda, ha en relation till den Enda?
Om en Hadit är en punkt och Nuit är en oändlighet - hur relaterar de till varandra - eller kan de ens relatera till varandra?
Om Gud är en kropp och man är en hand på den kroppen, kan man då, som hand, ha en relation till kroppen som helhet, eller är alltför mycket en del av den?
Det finns en baksida av det här också, ett sätt att vända kortet på: om man är en hand, som sträcks fram i hälsning, innebär det inte samma sak som att man är hela kroppen framsträckt
En person räcker inte fram hela sig själv i och med erbjudandet om ett handslag
Så det tycks finnas en skillnad mellan de Många och den Enda, som kan överbryggas, som finns där för att överbryggas

Det handlar om att de Många ska uppgå i det Enda - vågorna på havet ska stillas
Hur går detta till? Genom att vandra Vägen, den väg som säger solve et coagula
Att sönderdelas och förenas
Vi har inte hunnit till slutet än - det Enda har blivit de Många, men nu måste de Många bli det Enda igen

"Ty, jag är delad för kärleks skull, för att kunna förenas"

- Liber al vel Legis

Det handlar om att dels bejaka de Många - relationerna är där för att finnas, men också om att låta relationer bli så intima att de upphör att vara relationer
För detta krävs ett uppgivande av de inblandades Jag

Simone Weil säger:

"Ingenting i världen kan beröva oss makten att säga jag
Ingenting utom den yttersta olyckan
Det finns ingenting värre än den yttersta olyckan, som förintar jaget utifrån, eftersom man därefter inte längre kan bryta ner det själv
Hur går det med dem, vilkas jag har förintats av olyckan utifrån? Man kan inte föreställa sig någonting annat för dem är utplåningen på det sätt ateister och materialister uppfattar saken
Att de förlorat jaget, det betyder visst inte att de inte längre är egoistiska
Tvärtom
Utan tvivel är det fallet ibland, när en hundlik tillgivenhet utvecklar sig hos någon
Men i andra fall blir människan istället återförd till den nakna, vegetativa egoismen
En egoism utan jag

Om bara jagets förintade en gång har påbörjats, kan man förhindra att någon enda olycka vållar ont
Ty jaget förstörs inte genom yttre våld utan att först ha gjort förbittrat motstånd
Avstår man, av kärlek till Gud, från att göra detta motstånd, då sker förintandet inte utifrån utan inifrån"

- Simone Weil, "Tyngden och Nåden"

Och här kan vi, i gränslandet mellan det ändliga, människan, och det oändliga, Gud, finna en darrande, elektrisk bro, en gnistrande relation sprungen rakt ur Höga Visan och i mötet mellan djuret Homo sapiens sapiens, utan moral, utan mål, och Den som Är, den perfekta - och därför viljelösa och inaktiva Guden, uppstår något
En kanal, en väg, en... uppenbarelse
En uppenbarelse där den oändliga Guden delvis skyms av människan, men delvis också blir synlig just genom henne

Men här når vi verkligen det mikrokosmiska - makrokosmiska
"Såsom ovan, så ock nedan"
Om människan ser Gud i sig själv, och förstår något av vad rabbi Meir försökte säga, hur når hon då in/ut, till det oändliga - om det oändliga redan finns i det ändliga, om avbilden är densamma som det avbildade
Paradoxen löses om vi krossar spegeln
Människan är inte bara en avbild av den oändliga Guden, utan också en avgudabild
Låt henne komma så nära den förtärande elden att hon bränns upp av den, låt henne blanda sitt blod i den heliga kalken, och låt andra dricka därur
"På den dagen, skall Herren vara En, och Hans namn ett enda"

Så - nu är här färdigsvamlat

Lectio: de Många

Då har vi snuddat vid den Endas väldighet, och måste backa, klentrogna, förbryllade eller övermannade
Som vanligt då
Vi vänder oss till det som kanske är lättare, nämligen de Många
Hur kan de Många vara en del av det Enda? Hur kan vi tala om ett Enda som visar sig som Många? Har de ens med varandra att göra? Eller omvänt; går de ens att skilja åt?
Hur kan vi tala om de Många? Vi talar om de Många eftersom vi upplever mångfald, antal, kvantitet
Men om allt är det Enda, vad är det då som gör att vi inte upplever det Enda som just... ett enda?
Är orsaken till detta också... det Enda? Är det så att det är det Enda som ligger bakom illusionen om avskiljdhet? Givetvis; illusionen är i sig en illusion
Där finns endast det Enda
Men ändå finns där de Många! Det är så universum visar sig - ett universum, många delar; en himmel, många stjärnor; en sol, många strålar
För att försöka greppa det här lite bättre kan vi finna en parabel i modern teknik; vi kan välja att se på universum som ett hologram
Ett hologram är en bild som består av många mindre bilder; varje individuell bild är en småskalig (mikrokosmisk) kopia av den stora (makrokosmiska) bilden
Vi kan finna en annan liknelse i kabbalan; den oändliga, gömda guden framträder i sin skapelse via tio tal, s'firot, som alla innehåller varandra (i ettan vilar tvåan till tian, i tian vilar ettan till nian, osv.)
Vi kan finna en tredje i hinduismen, där himlaguden Indra håller sitt oändliga nät av pärlor, där varje pärla är så blankpolerad att den ensam reflekterar alla andra pärlor i nätet
Vi kan ta till en fjärde; varje DNA-sträng innehåller samma information - hela kroppen finns alltså lagrad i en enda sträng - ändå verkar de på helt olika sätt

Om skapelsen är en kropp är varje del ett organ, uppbyggt av celler, uppbyggda av proteiner, och så vidare, i allt mindre beståndsdelar tills man nått de minsta Många
Inom thelemisk teologi kallar man dessa minsta punkter Hadit, mikropunkter där universums intryck kan mötas
Men detta är i sig inte helt sant, för Hadit kan inte skiljas från Nuit, det Enda
Fysikern David Bohm flippar och säger att:

Det själsliga och det materiella är två sidor av en enda övergripande process och är (liksom form och innehåll) åtskilda endast i tanken men inte i verkligheten
Det finns en enda energi som är grunden för all verklighet... Det är aldrig någon verklig skillnad mellan själsliga och materiella aspekter på något stadium i den övergripande processen

Fotoner kan inte bestämma sig - eller bestämmer sig för bra - ljus är både partiklar och vågor, men inte samtidigt
Hur fungerar det?
Och vad innebär det om Hadit? Betyder det att de Många inte alls är atomiska punkter utan vågtoppar på det Endas hav?

Men den springande punkten när det kommer till Haditpunkter är att de visserligen är hologrambilder, som speglar den stora bilden, men en viktig detalj är att Hadit-punkterna, de Många, av någon outgrundlig anledning tycks medvetna - vi tycks kunna tänka, resonera och framförallt uppleva
Och utifrån detta kan vi interagera med varandra och med det Enda
Det Enda kan inte interagera - det kan inte ha en relation, annat än till de Många i sig
Och detta kan vara hemligheten bakom de Många - det Enda måste skapa de Många för att kunna fylla denna potential, för som vi måste förstå kan det Enda inte ha outnyttjad potential, det kan inte vara något annat än perfekt - det måste vara Actus Purus; ren faktiskhet
Det måste vara allt det kan vara, och måste så även kunna vara Många och kunna ha relationer
Och här når vi bryggan och det stora mysteriet, hur vi kan närma oss sakramentet
Vi närmar oss Vägen

Lectio: den Enda

"The Many is as adorable to the One as the One is to the Many
This is the Love of These; creation-parturition is the Bliss of the One; coition-dissolution is the Bliss of the Many"

- Aleister Crowley, ur "The Book of Lies (kap 3, The Oyster)"

Vi börjar i rätt ände, med den Enda:
Hur kan man se på universum? Hur kan man se på varelser i universum? Hur kan man se på varelser? Hur kan man se på celler i varelser? Hur kan man se på celler? Hur kan man se på proteiner i celler? Hur kan man se på proteiner? Hur kan man se på molekyler i proteiner? Hur kan man se på molekyler? Hur kan man se på atomer i molekyler? Hur kan man se på atomer? Hur kan man se på elektroner i atomer? Hur kan man se på elektroner? Hur kan man -
Hur kan man ens tala om ett Enda, om detta Enda är så många små, delade saker?
Vi lägger grundpremisser (kanske lite väl aristoteliska, även spinoziska, men stå ut med det ett tag):
Det finns ett universum (vad "finns" nu innebär)
I detta universum får saker konsekvenser; orsak ger verkan
Detta universum måste själv vara konsekvensen av något - det har en början
Det måste alltså finnas en första orsak, som själv inte orsakats av något
Denna orsak är primum movens, den första röraren, på samma gång the Big Bang och the Big Banger
Vi kallar denna primum movens för Gud (enligt förra inläggets definition, inte katekesens)
Denna primum movens kan kallas skapare, eftersom allt skapat har den som uphov och orsaksgrund
Utanför denna skapare kan ingenting annat finnas - då skulle den i sin tur vara avhängigt något annat och således inte primum movens - vi har inte hittat Gud förrän vi hittat det som är ensamt först (det är en ren definitionsfråga, även detta; ett ontologiskt hjärnknull)
Skaparen måste stå bortom existens, då existens kommer ur den, men kan inte heller sakna existens, då den ju inte skulle finnas till - den måste stå bortom existens och icke-existens, i ett icke-icke-vara (ergo; den kan bara definieras negativt)
Då skaparen skapade eller gav ting existens (om vi kan tala om en akt eller ett verb) kunde den alltså bara skapa ur två olika saker; ex nihilo, ingenting, eller ur sig själv
Även detta är ordlekar - ingenting finns ju inte, och är således bara en avsaknad av "skaparen" - skaparen måste ha skapat skapelsen ur sig själv
Även om vi förutsätter att skaparen skapade ex nihilo, men med ett syfte, måste vi mena att skaparen skapade ur sig själv - skapelsen skapades ur skaparens "tankar" (det kan uppenbarligen inte finnas någon skillnad mellan tanke och verklighet för en skapare som kan skapa ur tomma intet i enlighet med sina tankar)
Skaparen var det första, och sista, att skapa (på hebreiska "bar'a", enbart applicerbart på Gud) - alla akter efter det är inte skapande, utan formande (på hebreiska "yotzer", applicerbart på Gud och människor)
Denna skapelse måste ha ägt rum utanför tiden, enär tiden är - skapelsen måste således fortfarande pågå, ett s.k. evigt ögonblick
Denna skapelseakt upphörde aldrig, och hade heller aldrig någon början, varför skapelsen inte kan sägas ha lämnat sin skapare bakom sig
Skapelsen måste ha skapats ur skaparen, och måste således vara en del av skaparen, då det inte finns något som kan skilja dem åt (med undantag för någon annan del av skaparen, och då försvinner ju poängen)
Skapelsen och skaparen är inte åtskilda (på hebreiska är ett av Guds namn "haMakom" - platsen - alltså den plats i vilken skapelsen ligger)
Tes:
Det finns ett universum, som har en orsak - denna orsak finns själv bortom existens och icke-existens och har ur sig själv (=inget?) skapat universum, som måste vara en del av den
Egentlig frågeställning: Hur begriper man detta?

Vi antar alltså att det finns ett Enda, ur vilket Många framsprungit - Många, som fortfarande är en del av det Enda, men som vi kan förstå inte är helt detsamma som det Enda, då det enda inte kan vara en komposittillvaro (kedjan av orsak-verkan kan bara ha en orsak, säger oss logiken)
Hur kan detta ha gått till? Hur kan ett Enda skapa Många? Och hur ser relationen mellan de Många och det Enda ut (framförallt om de är en och samma sak)?

Så till; den Enda
Den Enda är "helig" på så vis att den är helheten, det hela (orden "helig" och "hel" är besläktade)
Om den Enda är summan av de Många låter jag vara osagt, men en sak skiljer den Enda från de Många - den Enda är En
"Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är En!" (5 Mos 6:4)
Varför nämns ordet "Herren" två gånger?
För att visa oss att den Enda både är evig och oändlig och bortom allt vi kan se och tänka oss (första omnämnandet), men samtidigt är med jordens varelser i deras högst verkliga liv (andra omnämnandet)
Finns det något annat som skiljer dem åt? Finns det något som kvalitativt gör Gud gudomlig? Finns det något med Gud som inte överförts till Guds skapelse? Eller är Gud gudomlig för att den helt enkelt är större än allt stort, bättre än allt bra, osv.?
Eller finns det alls något som skiljer Gud från skapelsen? Är de Många och den Enda samma sak?
"Hur mycket vi än säger är det inte nog, men detta är summan av det sagda: Han är allt" (Syr 43:27)

Jag vill förfäkta den åsikten att det Enda och de Många inte är samma sak, eftersom de Många är många förenade i och beroende av det Enda, och det Enda skulle ha varit, även om det inte varit för de Många
Det Enda är skaparen, som konstant skapar de Många - de Många kan däremot inte skapa den Enda
Däremot uttrycker sig den Enda som de Många, den enda är evigt expanderande, men de Många, Hadit, är fortfarande punkter
En cell är en cell är en cell, även om den råkar vara i en blåval
Men alla celler i en kropp skulle inte bilda en levande varelser, även om man slängde ihop precis rätt proportioner av dem i en burk och skakade om
Rätt mängd kol, vatten, järn, etc. skulle inte bilda en människa - bara en gegga
Men låt oss här inte falla i fällan Descartes gillrade för oss, om res cogitans (den tänkande substansen) och res extensa (den mekaniska)
Jag citerar Thomas Nagel:

"Vi är alla sammansatta av materia som haft en till övervägande delen livlös historia innan den funnit vägen till våra eller våra föräldrars tallrikar
Det troliga är att den en gång ingick i solen, men materia från en annan galax skulle duga lika bra... Vad som helst som bröts ned och stuvades om tillräckligt skulle kunna införlivas med en levande organism
Det behövs inga andra beståndsdelar än materia"

Då kommer vi till det smärtsamma faktum att atomer i vissa konstellationer, som vi kallar liv, får en mystisk egenskap; de får, eller agerar språngbräda åt, medvetande
Beståndsdelarna tycks i sig ha några egenskaper som de inte kan ingjuta sig själva, men som ändå finns där
Vi vill nog inte påstå att atomer är medvetna, men de ingår i medvetande, de böljar på de vågor, ingår i de mönster, som är medvetande och dessa vågor, dessa mönster, tycks stå utanför resten av ekvationen
Vi möter det Enda, det Hela, det Heliga

Lectio

"En samaritan frågade en gång rabbi Meir: 'verkar det förnuftigt att den Helige, välsignad vare Han, om vilken det står skrivet 'uppfyller inte jag både himmel och jord' (Jer 23:24), skulle ha talat till Mose från mellan arkens två horn?'
Till svarskaffade rabbi Meir fram en konvex spegel, som gjorde saker stora, och räckte den till honom och bad honom se på sin spegelbild. Han såg att den var större.
Rabbi Meir skaffade då fram en konkav spegel, som gjorde så att saker såg mindre ut, och räckte honom den, och bad honom se på sin spegelbild. Han såg att den var mindre.
'Nu,' sade rabbinen, 'om du, en dödlig, kan ändra din bild som du vill - skulle samma sak vara omöjlig för den som talade och frambringade världen? Världen är Hans konvexa spegel, arken Hans konkava'

Rabbi Anya bar Sussasi sade att det finns tillfällen då världen och det som är i den inte kan rymma Hans gloria, och att det finns tillfällen då Han talar med en människa på så nära håll att det är som från håret på hennes huvud, som det står skrivet: 'Herren svarade Job ur stormen' (Job 38:1) [ordet för "storm" - seara - kan också betyda "hår", vilket betyder att Han talade till honom] från håret på hans huvud."

- B'reishit Rabba

Vi kommer tillbaka till den ständiga frågan: makrokosmiskt/mikrokosmiskt?
Ovanför/innanför?
Vem pratar vi om?
En bokstavslek på hebreiska (svaret är ett anagram på frågan):
Fråga: mi eleh? (vem [har skapat] detta?)
Svar: Elohim (Gud)

Annan hebreisk bokstavslek:
Ani (jag) = ain (inget)

Vad pratar jag egentligen om?
Einstein skulle ha svarat: Mysteriet (aja-baja, Kallisti, inte åberopa auktoriteter - smisk på fingrarna)
Hinduerna svarar: den Enda
Hebréerna svarar: den som Är

Vi pratar om det värsta ordet - vi pratar om Gud
Jag ska försöka att inte bli alltför kryptisk, och ska också försöka förklara vad som kan gömma sig bakom detta kontaminerade, infekterade, stupifierade, kritiserade ord
Ordet är nämligen så nära vi kommer Det som göms bakom (skyms av?) det
För jag vill inte prata om en Honom, en Henne, en Den, ett Det, ett Du, eller ens ett Jag, inte om en tredje person, ett substantiv, ett något, med konturer, möjligt att sätta "en" eller "ett" framför
Jag pratar inte heller om ett verb, som så många hippa alternativteologer hakat på ("to God"), och inte heller om ett adjektiv ("han var så Gud")
Jag pratar om Ordet bortom grammatik, Namnet som inte ens det heliga språket helt kan fånga
Ingen kosmisk jultomte med cancer i ena handen och en sportbil i andra
Inget varmt mysigt ljus som inspirerar till spontan "we shall overcome"-sång
Går detta att tro på?
Nej, och det går framförallt inte att tro på en tro om det - det kan inte kortas ned till några meningar att slå i barn under söndagsskolan, det kan inte sluta upp som det klumpiga, grovhuggna, misshandlade stycket Storebror du skulle räcka en sjuåring
Det är inte heller något du inte kan tro på - Dawkins kan såga sönder söndagsskolans tandfé-eller-jultomte-Gud, och skrikande amerikanska evangelikaler kan hålla fast vid Honom och svamla obegripligheter i hans hotfulla skugga
Det är något bortom sanning, men hörbart som sång - bortom dogm, men inom räckhåll för dikt - bortom lära, men kännbart genom lyrik
Det är bortom Tro
Men inom räckhåll för Kännedom

Så... när vi avgjort det, eller i alla fall lyckats skapa oss ett litet andrum i strömmen av förutfattade bilder, vad är det då jag tänkt ta upp?
Tre punkter:
I: den Enda
II: de Många
III: Vägen

Shavua tov

äggsalladäggsalladäggsalladÄggsalladäggsalladäggsalladäggsallad
åt jag tidigare ikväll och det var trevligt och lite arameiska hann vi med också

Nu sitter jag här och luktar spenat och teriyaki och har nog just förverkat min böglicens för jag har inte så mycket som sneglat åt schlager det här året
Ska sanningen fram vet jag inte ens vilket land det hålls i, så jag kan inte ha varit så med förra året heller
Men mer än så då? Jo, nu förstår ni, måste jag berätta något så fint - igår hittade jag en alldeles fantastisk liten fic på Y!gallery - som inbegrep både 1800-talsforskare, steampunk, bläckfiskar, homofili och humanoider som lär ha dragits ur Lovecrafts näsa en dålig dag - och allt var relaterat till varandra!
Döm om min lycka när det viktorianska tentakelbumsandet kom igång några tusen meter under havsytan i Nautilus lillasyster
*smackar förnöjt*

Jag har ändå några ambitioner i mitt liv, något jag vill åstadkomma i denna köttets värld - den ena är att bringa fram det Krönta och Segrande barnets tidsålder, den andra att dränka allt i den Scharlakansröda kvinnans graal, den tredje att förstå något av Talmud och den fjärde att sprida bisarr (och sällan särskilt upphetsande) bögporr
Än så länge är det få saker som slår Kalle och Hobbe-slashen, måste jag säga
Eller Warhammer 40k-ficen om en Space Marine och en ork

Jag förbereder saker för resan och kluckar förnöjt
Min jewdar får rätt på t-tåget och en kort konversation på hebreiska tar vid
Och igår skrålade vi halsarna av oss inför de gamla seriösa utan att ens vara särskilt på lyset
Mer?
Jag försöker pilla ut spenat ur tänderna

Pratar med mor
Blir glad
Men allt handlar om döden just nu

Memento Mori

"Om vi inte var något mer än unika individer, om vi verkligen kunde bli totalt bortsända från den här världen med hjälp av en kula, skulle det inte längre finnas någon mening i att återge berättelser
Men varje person är inte bara sig själv, han är också den unika, högst speciella punkt, viktig och anmärkningsvärd i varje ögonblick, i vilken världens fenomen möts, en gång endast och aldrig åter på samma sätt
Och så är varje persons berättelse viktig, evig, gudomlig; och så är varje person, i den utsträckning han lever och fullföljer naturens vilja, underbar och värdig all uppmärksamhet
I var och en av oss har Anden tagit form, i var och en av oss lider det skapade väsendet, i var och en av oss är en frälsare korsfäst"

- Hermann Hesse, "Demian"

Och så ligger jag i sängen och läser, och försöker låta bli att tänka på Indonesien och Martins inlägg om hastig, oväntad död, när jag märker hur jag ligger och för händerna över min egen kropp, liksom nyper och känner och kontrollerar att den fortfarande är där
Stryker, känner de små, små håren, maskrosfjun och mindre än så, och tänker att det inte är en pojkes kropp men inte heller en mans, känner konturen av muskler och senor och kärl och tänker att än så länge är detta något vackert och välbyggt, smidigt och välfungerande, ord som alldeles nyligen blivit kött, en mening som börjat skrivas men som ännu inte lyckats bilda något med fullständighet, något med klar innebörd
Pennan skriver ännu
Men så kommer det inte alltid vara
För vad vet jag om min kropp? Kanske ligger mina celler i mig - celler jag stryker över med nervösa händer - och viskar om cancer och konspirerar om tumörer
Kanske har jag någon gång ändå lyckats dra på mig den Stora Sjukdomen, med någon, trots försiktighet, men ännu inte märkt av dess effekter
Kanske är jag dödsdömd utan att ens ha hunnit märka det

Eller kanske kommer jag inte ens dit - kanske råkar jag gå i sömnen i natt, öppna ett fönster och ramla tre våningar ned på parkeringen, eller kanske råkar jag bara ramla olyckligt ur sängen, trots att jag i vanliga fall inte rör mig i sömnen särskilt mycket
Kanske får jag bara en stilla kyss från den Högsta, och så följer mitt liv tillbaka till den andedräkt som en gång blåste ut den bland atomer och ambitioner; en död utan förklaring

Jag ser mig om i rummet, tänker på hur jag kommer se tillbaka på den här tiden om tjugo år, vilken utbildning jag kommer ha då, var jag kommer bo, vilka böcker jag kommer ha i min bokhylla, hur många nya megabyte skrivprojekt jag kommer ha på datorn, hur många nya bilder jag kommer ha målat, hur många gånger mina celler hunnit byta av varandra mellan då/nu och nu/då
Även om jag kanske aldrig kommer till något sådant

Men jag ska berätta vad jag är rädd för - vad jag innerst inne är mest rädd för, det som väcker en lika djup som obotlig skräck varje gång det ens förs på tal
Jag är rädd för att visa mig vara manodepressiv, eller utveckla det, eller hur man nu ska omnämna det
Jag kommer inte andas ut på allvar förrän jag är trettio och inte visat några symptom på det
Om jag nu kommer dit - till trettio, och till ett symptomfritt tillstånd då

Vad har det med döden att göra?
Kanske inte så mycket
Men det har med skörhet att göra - jag vet inte om jag kommer att ha kvar mina ben imorgon, jag vet inte om jag kommer ha kvar min syn, mitt förstånd, mina händer, mitt liv
Varför vaknar jag inte varje morgon, överlycklig över att ha genomlevt natten, och varför går jag inte till sängs varje kväll, lättad över att ha överlevt en hel dag?
Är det för att jag har någon uppfattning om ett löfte - att jag lovats en viss tid på jorden, eller fått någon försäkran om att jag kommer hinna med vissa saker innan jag går och blir jordgubbsgödsel?
Kanske har jag åstadkommit allt nu - kanske återstår inte ens en morgondag för mig
Hur ställer jag mig då till mitt liv?
Är jag nöjd då, eller vill jag prestera lite till, hinna färdig med något, avsluta något projekt, uppnå något?
Kanske egentligen inte
Inte så länge någon går igenom min dator och mina papper och läser vad jag skrivit och ser vad jag målat
Det kanske är löjligt och ytligt, men det är vad jag bryr mig om
Jag vet inget om den som skrivit mig, jag vet inte heller vad för berättelse jag kommer att bli
Jag vet bara vilka berättelser jag skapat, vad jag skrivit, hur jag hållit min penna
Och det vill jag kanske att andra ska se, när min hand inte längre kan hålla något
Att de ska se att även jag skrivit, att jag inte bara varit Ordets hörare, utan även dess görare, och att jag skapat, liksom jag skapats, och att jag så format min verklighet i någon mån

Kanske är det sådant som gör det svårare för vissa att acceptera skörheten, även om jag någonstans frodas i den, balanserar fram på dess egg och känner mig fram över den med försiktiga fingrar; tanken på att inte kunna skapa sin egen final, bara, på sin höjd, epilogen, och tanken på att man inte ens minns prologen längre - att man är en karaktär som under romanens gång glömmer vad läsaren själv tydligt kan komma ihåg, fastlåst i evig glömska om sidan inte vänds, och fastlåst i evig hågkomst om handen som skriver inte vill benåda en med frihet från somligt


Snart faller det Mörka Tornet

"I have never been to St John's Wood
I dare not
I should be afraid of the innumerable night of fir trees, afraid to come upon a blood red cup and the beating of the wings of the Eagle"

- G K Chesterton, "The Napoleon of Notting Hill"

Canticum Canticorum IV

Canticum Canticorum III

The Song of Solomon

The song of everyone
Who walks the path
Of the solitary heart
The soul cries out
Hear a woman singing

Don't want your bullshit, yeah
Just want your sexuality
Don't want excuses, yeah
Write me your poetry in motion
Write it just for me, yeah
And sing it with a kiss

Mmm, just take any line
"Comfort me with apples
For I am sick of love
His left hand is under my head
And his right hand
Doth embrace me"
This is the Song of Solomon
Here's a woman singing

And I'll do it for you
I'll be the Rose of Sharon for you
I'll do it for you
I'll be the Lily of the Valley for you
I'll do it for you
I'll be Isolde or Marion for you
I'll do it for you
Ooh I'll come in a hurricane for you
I'll do it for you
A wop bam boom

Don't want your bullshit, yeah
Just want your sexuality

- Kate Bush, "The Song of Solomon"

Canticum Canticorum II

Canticum Canticorum I

Han: Du har fångat mitt hjärta, min syster och brud, med en enda blick har du fångat mitt hjärta, med en enda länk av din halskedja
Vad din kärlek är skön, min syster och brud, din kärlek är ljuvare än vin, din balsam ljuvare än alla dofter
Av sötma dryper dina läppar, min brud, din tunga gömmer honung och mjölk, dina kläder doftar som Libanon
En inhägnad trädgård är min syster och brud, en inhägnad trädgård, en förseglad källa
I din lustgård växer granatträd med härliga frukter, nardus och saffran, kalmus och kanel, alla slags doftrika träd, myrra och aloe och finaste kryddor

Du är trädgårdens källa, en brunn med friskt vatten, bäckar från Libanon...

Kören: Vad skiljer din älskade från andra, du skönaste bland kvinnor, vad skiljer din älskade från andra, vad får dig att besvärja oss så?

Hon: Min vän är röd och glänsande, ypperst bland tiotusen
Hans huvud är finaste guld, hans lockar liknar dadelklasar, svarta som korpen
Hans ögon är som duvor vid strömmande vatten, de badar i mjölk, de sitter vid fullhetens rand
Hans kinder är som kryddsängar, där doftande örter växer
Hans läppar är liljor, de dryper av flytande myrra

- Höga Visan 4:9-15 och 5:9-13

Vi är tillbaka i trädgården, där det stora bröllopet sker, men jag finner ännu inte orden - jag vet inte hur jag, som förmodad trädgårdsmästare här, ska presentera det här mysteriet
Jag kommer dock att försöka någon dag framöver

Förresten måste jag slå ett slag för Yoshitaka Amano, om någon nu lyckats missa honom
(och inte bara herr Amano! Den ovan avbildade herren är ingen mindre än Elric, den 428:e kejsaren av Melniboné, så jag lyfter även fram Michael Moorcock, den i särklass mysigaste pojkfantasyförfattare som någonsin försökt klämma in både Freud och anarkism i dräpandet av kaosvarelser och resor till ställen som heter saker i stil med R'lin K'rena'a)

Ahasverus

Så något som till slut slagit mig är att att det fanns en sanning bakom myten om den Vandrande Juden
För... det finns en stad, Stockholm kallad, där allt är vatten, där man går på gator, med himmel och vattenpussar och fuktiga ögon däremellan och den flyter förbi, suddig av tårvatten, regn och kanalvatten och det stora havet utanför och jag tänker: lilla själ,
Flyt inte iväg i syndafloden av människor och intryck, tankar, själar, drömmar, framtider som inte är på din klocka
Lilla själ, du är van vid fastlandet och vid gruvans tunnlar, dit man kan fly undan allt, ned i beständighet, ett mörker dit inte ens solen nått och kunnat förändra något på miljontals år
Men nu är du i öarnas stad där vattnet flyter på alla sidor och du försöker sträcka dig fram och prata med den här staden, som du pratade med den röda klippan och eviga, underjordiska natten
Här står ditt namn skrivet i vatten, och din röst böljar iväg
I klippan kan du hugga in ditt namn, med möda och svett, men sedan står det kvar
I vattnet kan du utan problem författa dina memoarer, men vad blir kvar av dig? Ynkliga ringar som inte varar längre än några hjärtslag
Så, lilla själ, vad gör du då, när du inte vill tillbaka till klippan och fortfarande inte lärt dig hur man ankrar i strömmarna?
Var tar du vägen?
Till Jerusalem! svarar du och jag suckar och skakar på huvudet
Vet du inte vad du har att vänta i den Heliga Staden?
Selma Lagerlöf, som liksom du kände den röda klippan, skrev:

Det är verkligen så, att inte alla människor äro tillräckligt starka för att tåla vid att leva länge i Jerusalem. Även om de kunna uthärda klimatet och inte bli smittade av sjukdomar, händer det, att de duka under. Den heliga staden gör dem mjältsjuka eller vansinniga, ja, den till och med dödar dem. Man kan inte vistas där ett par veckor utan att höra folk säga om den eller den, som plötsligen har avlidit:

- Det är Jerusalem, som har dödat honom.

Den, som hör något sådant, måste naturligtvis bli mycket förvånad. "Hur kan det vara möjligt?" frågar man sig. "Hur kan en stad döda? Dessa människor menar väl inte vad de säger."

Och under det att man vandrar hit och dit i Jerusalem, kan man inte låta bli att tänka: "Jag skulle vilja veta vad folk menar därmed, att Jerusalem dödar. Jag skulle vilja veta var det Jerusalem finns, som är så förskräckligt, att det kommer människor att dö."

Det kan ju till exempel hända, att man tar sig för att göra en vandring runtom Jerusalem. Man går då ut genom Jaffaporten, tar av åt vänster förbi det mäktiga, fyrkantiga Davidstornet och vandrar sedan på den smala gångstigen, som löper fram utmed stadsmuren mot Sionsporten. Alldeles innanför muren finns en turkisk kasern, därifrån hör man krigsmusik och vapenskrammel. Så går man förbi det stora armeniska klostret, som även det är likt en fästning med starka murar och tillbommade portar. Ett stycke längre bort träffar man på den tunga grå byggnad, som kallas Davids grav, och när man ser den, kommer man med ens ihåg, att man vandrar på det heliga Sion, på kungarnas berg.

Då måste man tänka på att hela berget under en är ett stort valv, där kung David sitter i gyllene mantel på en tron av eld och än i dag håller spiran över Jerusalem och Palestina. Man påminner sig, att de byggnadsrester, som betäcka marken, äro spillror efter fallna kungaborgar, att kullen mittemot är förargelsens berg, där Salomo syndade, att dalen, som man ser ner i, den djupa Hinnoms dal, en gång har varit ända till brädden fylld med liken av de människor, som dödades i Jerusalem, då det förstördes av romarna.

Det känns helt märkvärdigt att gå där. Man tycker sig höra krigslarm, stora härar dra till angrepp på murarna, kungar åka fram på sina stridsvagnar. "Detta är våldets och maktens och krigets Jerusalem", tänker man och förfäras över alla de blodsdåd och fasor, som upprullas för ens minne.

Det händer, att man för ett ögonblick undrar om det kan vara detta Jerusalem, som dödar människor. Men strax därpå höjer man på axlarna och säger:

- Det är omöjligt, det är alltför länge sedan den brakande svärdsklangen ljöd och det röda blodet strömmade.

Och man vandrar vidare.

Så snart man har vikit om hörnet på muren och nått den östra stadsdelen, mötes man av något helt annat. Nu kommer man till den heliga sidan. Här tänker man endast på gamla överstepräster och tempeltjänare. Innanför muren ligger judarnas klagoplats, där rabbinerna stå i långa röda eller blå sammetskaftaner och trycka sig intill den kalla stenväggen och gråta över palatset, som är förstört, över muren, som är kullstörtad, över makten, som är gången, över de stora männen, som ligga döda, över prästerna, som ha farit vilse, över kungarna, som ha förnekat den allsmäktige. Där reser sig Moria berg med den härliga tempelplatsen. Utanför muren sänker sig marken till Josafats dal med alla dess gravar, och på dalens andra sida synas Getsemane och Oljoberget, därifrån Kristus uppfor till himmelen. Och här ser man den pelare i muren, där Kristus ska stå på domens dag och hålla i den ena ändan av en lång, hårfin tråd, medan Muhammed ska stå på Oljeberget och hålla i dess andra ända. Men de döda ska nödgas vandra över Josafats dal på denna tråd, och de rättfärdiga ska komma över till dalens andra sida, men de orättfärdiga ska störta ner i Gehennas eld.

När man går där, tänker man: "Detta är dödens och domens Jerusalem, här öppnar sig både himmel och helvete." Men om en stund säger man:

- Det är inte heller detta Jerusalem, som dödar. Dombasunerna är för avlägsna, och Gehennas eld är utslocknad.

Man vandrar alltjämt vidare utefter ringmuren och kommer till stadens nordsida. Nu går man fram över torra, ödsliga, enformiga trakter. Här ligger den nakna kulle, som tör vara det verkliga Golgata, här ligger grottan, där Jeremias diktade sina klagovisor. Här finner man innanför muren dammen Betesda, här smyger Via Dolorosa fram under dystra valvbågar. Här är tröstlöshetens, lidandets, kvalens och försoningens Jerusalem.

Man stannar ett ögonblick och ser grubblande på den stränga dysterheten. "Det är dock inte heller detta Jerusalem, som dödar människor", tänker man och vandrar vidare.

Men det finns ett dödande Jerusalem - det är ett Jerusalem där bilar sprängs i natten och pojkar blir nedslagna i trånga gränder och affärer vandaliseras och bilar stenas och där moder Sion dras ned bland de svartklädda och tvingas dela deras klädsel, görs till änka fast hon borde jubla som en nygift
Jag har sett "Jerusalem is PROUD to present" och känner mig illamående
Så förstå, lilla själ, att du ännu inte hittat något hem
Och kanske inte kommer att göra det på länge än
Det kan hända att du får vandra ett tag

Vi äger ingenting i världen - ty slumpen kan beröva oss allt - utom makten att säga jag
Det är den som måste ges åt Gud, det vill säga förintas
Det finns absolut ingen fri handling som är oss tillåten utom att förinta jaget

Offer: man kan inte offra någonting annat än sitt jag, och allt som brukar kallas offer är bara en etikett på något som man räcker fram istället för sitt jag

- Simone Weil, "Tyngden och Nåden"

Nattligt samröre med di demoniske

Jag drömmer att det bor en demon i kattvinden och att den ligger i murket trä och ruttnar tillsammans med det och tar sig in i vännen på besök som ruttnar bort även hon, och kvar är bara något mörkt, tjutande, och kravlande, och ormande och jag hör surrandet av tusentals getingar och gulsvarta kroppar tränger fram ur gammalt trött trä och jag tänker:
"Det är de surrande och ylande"
Farfar vill kasta sig utför klippor och skrika vad hon tänker är den latinska beteckningen på Godzilla, och sedan letar jag efter ett ställe där jag får vara ifred och onanera ostört

Jag vaknar och måste slå ihjäl en geting som kommit in utan att fönstret ens stått öppet
Jag gör det med en volym av Zohar och tänker att jag borde exorcera rummet med rökelse och bistert luthersk bön
Inga demoner i mina förråd, tack

Jag har träffat alla bögar, det finns inga fler kvar. Inga fler stereotyper kvar att genomleva. Jag slipper skiten och jag kan nu säga att väldigt undantagsvis så är min sort inte jubelidioter. De är slemhosta på burk och ett obotligt genfel. Och ett av det härligaste med att själv vara bög är att jag får säga såhär utan att anklagas för hets mot folkgrupp... tror jag.

- Yonas

Jag måste hålla med - efter att ha träffat homofiler av alla de slag; långa, lodiga, korta, korpulenta, snuskiga, snajdiga, magra, moderiktiga, gamla, gröna, pryda, perversa, etc. kan jag inte säga annat än att det är en alldeles förfärlig folkgrupp, depraverad och hemsk på alla sätt och vis...
Precis som resten av mänskligheten, med andra ord

Hursomhelst; homofiler är klyschiga - sexfixerade fashionistas med hackordning hårdare än hundars, stockholmspipande Adonisdyrkare, ytor av dyraste foundation och räddaste cynism
Men det är ändå så, att när han kommer hem och kommer bortom blickar - även spegelns - lyser ibland smärtan som magnesium ur perfekt sminkade ögon, och innanför mascararamen fylls irisar av sårade eldar, eldar med behov av bränsle för att behålla hjärtats bål vid liv - ett bål som aldrig får slockna
Och det är ändå så, att när han står upp, likt någon som ligger ned, upprätthållen av sin bara Vilja, måste hans sinne vara någon annanstans - när han står på världens största scen, och paljetterna singlar som döda löv från leotarden och han ikläs endast sin egen nakenhet och får sin egen skugga till sällskap - utan gnistrande körer, gömda sufflörer, andra aktörer, och måste röra sig för att ta sig därifrån
Ja, då, till sist, rör han sig
Och i honom och med honom och under honom rör sig den Lidande Tjänaren
När han dansar, dansar den dans man annars dansar vågrätt; Salomes hemlighet, glödhet helighet, i skör ungdomlighet, då
Ja, då är det på riktigt
Då kan han inte viftas bort, då kan han inte lämnas ensam, inte ensam med sig själv som domare
Då faller han ur sin dans, och är han då ensam finns det ingen som hjälper honom upp
Likaså: om två sover tillsammans har de det varmt, men hur skall den ensamme hålla sig varm?
Någonstans på vägen blir även det sönderslitna, skrattretande ordet "Barbados-Magnus" människa och bor bland oss



Jag instämmer med Yonas, men jag är rädd att jag alltid säger emot saker genom att instämma i dem

P(r)o(f)et

I have had to face such 'puzzling questions, though not beyond all conjecture', as Sir Thomas Browne instances in his Hydriotaphia: 'what song the Sirens sang, or what name Achilles assumed when he hid himself among the women.'
I found practical and unevasive answers to these and many other questions of the same sort, such as:
Who cleft the Devil's foot?
When did the Fifty Danaids come with their sieves to Britain?
What secret was woven into the Gordian knot?
Why did JHV-H create trees and grass before he created the Sun, Moon and stars?
Where shall Wisdom be found?

- Robert Graves, "The White Goddess"

"We're the reflection of imperfection,
We come from the infinite place of limitation
Rejoice in these days, make a correction,
We're the completion...

A man is just a man,
Filled of faults and weakness,
For a young Jerusalem all alone and speechless
Nighttime, nobody's home, roam streets in darkness

I feel I'm just a man, flesh and bones, homeless
Planting seeds, they won't sink in
I'm dried up, like the desert earth, how could these seeds give birth?
Water me down, liquify, I will not be cursed
From one into a million disperse

Wisdom reigns like water from heaven to below
Crush my earth, seeds now, garden start to grow
You know you've got to rise, though you like to flow
You can't keep staring out the window

Earth, water, wind, fire we stay low while getting higer
Spark igniter, fighting tired
Stay wired, enlighten loads
Stay alive, weep wail chant, cry, let out a sigh
Energized, give out my last dime, life shouldn't pass me by"

- Matisyahu, "Late Night in Zion

Poetik III

"Eatafish! Eatafish! Frisch, frisch, frisch!
Om du klappar - simmig soppa - hallehalle-berry!
Vinkelhake, snoddfasan, äta lilla Djingis Khan
Vita killen, hacka sillen - Jona, Jona, Jona!"

I denna fartfyllda, men illa uppmärksammade, dikt kastar sig Kallisti fram, mer som en gatans rappare än en mer salongsfähig poet - ytterligare ett bevis på hennes lekfulla attityd, både till språket och till sig själv.
Havsbilderna som målas upp här kan först tyckas slumpartade, mer ett sätt att skapa stämning på än att faktiskt föra fram ett budskap, men den tålmodige läsaren kommer upptäcka så mycket mer. Kallisti börjar, på sitt sedvanliga sätt, att bygga upp bilden med ett utrop eller snarare en inkantation - i detta fall inte en av de vanligare , mer intuitivt framtagna fraserna, men fortfarande en som bygger på upprepning. För ovanlighetens skull nyttjar Kallisti här engelska, något som kan vara värt att notera, även om hon sedan direkt övergår till tyska.
Hennes fiskätaruppmaning, med närmast bibliska konnotationer, tar sig ett mer lekfullt uttryck när hon sedan alluderar till den tyska tungvrickarramsan "Fischer Fritz" och så transformerar den första delen, som närmast kan ses som en åkallan, eller en uppmaning till läsaren att vända sig till en Ichtysgestalt.
Den 'simmiga soppa' som sedan följer har i en av Kallistis efterlämnade dagböcker förklarats vara den egna barndomen, för att på en gång anknyta till raden ovan och för att göra dikten ovanligt personlig. Kallisti vävde alltid in element av sitt eget liv i sitt skapande, men det hörde till ovanligheten att göra direkta referenser till sig själv inom ramen för ett givet verk.
Dikten kastar sig sedan, på Kallistis karaktäristiska vis, ut i en mer popkulturell känsla med det religiösa utrop - man väntar sig tvivelsutan ett "halleluja" - som antiklimaktiskt faller ned i den moderna världens cynism och slutar som ett "Halle Berry". Är det månne Kallisti som begråter sin egen förlorade barndom, eller den värld som var?
Nästa rad uttrycker denna förvirring över det moderna livet, med dess regler och begränsningar (vinkelhaken), dess förvirrande kaos (snoddfasanen) och slutligen utsuddandet av all historia (äta lilla Djingis Khan) - teman som plågade Kallisti genom livet. Detta är också den enda rad i verket som inte tar upp havs- och fisktemat.
Slutligen knyter Kallisti dock ihop säcken med "vita killen, hacka sillen" och även om det med utgångspunkt i denna rad spekulerats om Kallisti på gamla dagar inte bara hängav sig åt sitt älskade röda vin och sin än mer älskade gröna fe, utan även föll ned i drogmissbruk - när detta poem publicerades skrevs en uppmärksammad artikel; "Crowley och Kallisti - två odjur med vita stänk". Hur det ligger till med den saken lär vi aldrig få reda på, men det är känt att Kallisti för att få stopp på mediadrevet som uppstod kring henne åkallade de tre goetiska demonerna Leraje, Naberius och Furfur, vilket idag tänks kan ha varit orsak till artikelförfattarens mystiska frånfälle; han ska ha ha lyckats med bedriften att äta sitt eget huvud och därefter ha ristat in "καλλίστί" på bröstkorgen (enligt obducenterna i den ordningen).
När Kallisti i en radiointervju, detta för henne så sällsynta medium, skulle beskriva denna dikt, förklarade hon att "hacka sillen" i själva verket var en referens till de japanska Godzillafilmerna, men på vilket sätt ville hon inte förklara. Hon återvänder här hursomhelst till havstemat igen.
Det ger dock en självklar öppning till det avslutande utropet: "Jona, Jona, Jona!", detta offer för ett havsodjur, som fick gå ned i mörkret i tre dagar; något Kallisti inte var sen att subtilt hänvisa till redan i poemets första strof: "frisch, frisch, frisch!" - en affirmation att Jona, denna oskuldens duva, inte var död, utan kunde väntas återkomma. Kanske likt författarinnans egen förlorade barndom?

Credo

Jag sammanfattar all religion och teologi:

"Åh, nu har jag hittat på en idé som egentligen inte löser någonting alls men som på ytan ser ut att göra det och som kan sammanfattas i en mening, så såhär är det!"

I begynnelsen är människan ensam
Som Gud
När hon öppnar ögonen, frågar hon inte: "Vem är jag?" utan: "Vem är du?"
I begynnelsen orienterade människan sig endast i förhållande till Gud - och hela skapelsen bestämdes av sitt förhållande till människan...
Att nämna Adam är att se tillbaka på begynnelsens mysterium, en farlig frestelse, förbjuden av traditionen
Ett ämne som man inte har lov att dryfta på tu man hand eller högt
För att försjunka i Skapelsen skall man vara ensam
Tyst
Det är ett ämne som övergår språk och förstånd
Den som inlåter sig på det löper fara att finna sig avskuren från det närvarande, stanna kvar utestängd och stum
För alltid

Och ändå lever Adam i oss i samma mån som den enskilde erfar sig vara på en gång utgångspunkt och ändpunkt
Han vet vart han går men inte varifrån han kommer; och han skulle vilja veta det: det förflutna fascinerar honom mer än döden
Adam brinner i honom mer än Messias...
Kan nutidsmänniskan identifiera sig med sin förste urfader? Talmud lär att ingen människa liknar en annan och ändå liknar de alla Adam: alla känner igen sig i honom
Våra begär hämtar styrka ur hans; deras straff likaså
Våra ansikten bär alla hans prägel; våra åtbörder likaså
Vi är dömda att efterlikna honom, vi är som han, vi handlar efter hans exempel
Så när som på en skillnad: vi har ett förflutet, det hade inte han
Inget minne fanns före hans
Född vuxen vaknade han upp i en färdig värld, ordnad på förhand, utan möjlighet att fly in i barndomsdrömmar eller tonårssvärmerier
Han är fånge i sitt nu, han kan inte slippa ifrån sig själv, slå sig fri i inbillningens värld
Den mest urarva, den mest förbannade av dödliga, kommer någonstans ifrån; Adam kom ingenstans ifrån
Den eländigaste bland människor äger lösryckta minnesbilder från den värld som var i går, har längtan tillbaka, har hållpunkter; Adam var totalt utblottad...
Mer än Messias finns Adam i nuet

- Élie Wiesel, "Guds Utkorade"

Wander alone; bearing the Light and thy Staff
And be the light so bright that no man seeth thee
Be not moved by aught without or within:
keep Silence in all ways

(sagt av herr Crowley, men copyrighten på bilden är min)

"And they say that the truth will set you free, but then, so will a lie
It depends if you're tryin'a get to the promised land, or if you're just trying to get by"

- Ani DiFranco

Går över bron från fastlandet, ut på ön
Bron är lång, som vanligt, och man har gott om tid att tänka, frysa, svettas, beroende på
Ofta nynnar jag hebreiska sånger när jag går där, för det är så få människor på bron och vinden blåser nästan oupphörligt och man vågar sjunga sådant när andra inte hör, och tyvärr nästan enbart då
Men ikväll glömmer jag av sånger
Istället går jag och försöker förklara för mig själv hur det kan komma sig att månens spegelbild på det svarta havsvattnet hela tiden flyttar sig
Jag försöker med svenska, jag försöker med engelska, jag försöker med tyska
I fusionen mellan språken tränger jag nästan igenom orden och förstår något
Jag stannar upp gång på gång, sneglar misstänksamt ut på reflektionen, hela tiden på en plats där den inte befann sig förrän jag råkade kasta ett öga åt det hållet
Och om jag aldrig hade tittat ditåt, ja, då hade reflektionen inte varit där
För det är ju inte så att reflektionen finns över hela havet - då hade det varit vitt - men den rör sig över hela havet i takt med att jag korsar bron, rundar stranden och tar mig uppför berget mot mitt ugglebo
Och hela tiden finns där bara en reflektion
Precis som för alla andra som går där i mörkret någonstans och kanske tittar på spegelbilden
Det är inte två reflektioner, eller tre, utan en
Jag slår ut med armarna, tänker inte på universum så mycket som en katt i en låda som ett stort korttrick med en illusionist som småler hela tiden och lugnt fortsätter att blanda sina kort
Jag tänker att allt är en lögn, ett subjektivt mischmasch, men att det är precis vad som behövs för att visa sanningen
Jag tänker också; jag försöker också vara en illusionist, jag försöker också, om än ganska mycket klumpigare, fiffla med korten
Jag ljuger också, och spinner hägringar, och bygger synvillor, och genom de lögnerna, ja, även dem, trots att de är mycket mindre lögner än de kosmiska jag slår huvudet blodigt mot, kan man skönja sanningen
Men är sanning något som känns igen i sin frånvaro, något man kan se konturerna av mot en fond av lögner?
Kanske är det så nära vi kommer Sanningen(tm) som människor, i alla fall; genom att definiera vad vår mänskliga sanning (ie. lögn) är och sedan famla oss fram längs ytterkanten av det för att få en uppfattning om det bortom
Jag säger som Pilatus: Vad är sanning?
För vad är det för sanning jag känner mig berövad på, och ändå så kittlande nära, där på bron, vid havet, under och över månen?
Rätt information om hur livet, universum och allting fungerar? (Herregud, svaret på det vet ju både kabbalisterna och Douglas Adams och det är: 42)
En enda kodex att följa, ett etiskt rättesnöre grundat på något vi aldrig kommer fatta?
En blixt av nirvana-something-something?
Inget av det känner jag på en bro, när jag tittar på spegelbilden av ett spegelljus - helt falskt men ändå, ovedersägligen, där
Vad jag känner för sanning är större än så, det är en kännedom, en insikt, eller kanske bara en inbjudan till det
Sanning är inte bara veritas, utan även gnosis, insikt, men framförallt charis, kärleksnåd, och sanningen är framförallt inte sanningen om något, möjligen med undantag för sanningen om mig
Sanningen är det absoluta jag kan sjunka in i, ett ting (om man vågar säga så) på vars yta inga lögner kan fastna - ett lögnsäkert ord
Som magnesiumflis kan vi spåra utsagor, mänskliga uppfattningar/sanningar/lögner, se mönstren, ana att under dem ligger en magnet
Det är magneten jag anar när jag ser månreflektionen, ett ljus som studsat dubbelt innan det tas upp av mina ögon
Men magneten säger inget om sig själv
Vad den säger något om är den människa som letar efter den, och följer spåren för att hitta den
Sanningen på bron blir inte "känn livet/universum/allting" utan "känn dig själv"
Någon rabbin sade en gång: Sanningen ska göra er fria