Galut

Jag har vandrat runt här i ruinerna ett tag nu - nedfallna stenar efter ett inre tempelbygge ett himlasträvande projekt mot min älskares öga - men ögat tårades och slöts och regnet det bara öser ned och jag blir så blöt om både tro och tillit
Huset dränktes och precis som alltid när torn faller är det språkförbistring någonstans med i spelet och jag står nu kvar i ett lerigt dike, i skuggan av väldiga berg, med en tegelsten i handen och tänker på rundgångar och risker, rövare och rabbiner, rus och raseri
Alla tempel faller - det tycks vara Gudi behagligt att de gör så, men många religioner har vuxit som ogräs på ruiner, många liv har hulkats fram just på stoft och aldrig till sömns gångna minnen
Ibland blir ruinen efter Templet viktigare än själva templet, ibland sorgeprocessen större än det sörjda
Jag har lika ofta fnyst åt Messias som jag stått på den dammiga vägkanten med en kartongskylt och känt vinden i mina tinninglockar
Jag har lika ofta varit präst, kung, fanatiker åt Herren min Gud som jag lyft på skon och sett en sula som inte kunde bry sig mindre
Men trots att ett fallet Tempel innebär, inte bara sorg, utan kanske främst frihet så börjar jag känna mig ensam här på min fallna pelare
Gud blev så stor att ett Tempel inte längre räckte till för att hålla Henne inne, men nu kan jag inte hitta hennes fotapall längre
Ensamheten består av att sitta på den där fallna pelaren, inte vilja bjuda in någon, men samtidigt sakna sällskap
Men det är inte människors ord, sinnen, tankar jag saknar, utan tingen

Jag saknar att kyssa en Torarulle, dess tyngd och skönhet, doften från dess gamla pergament, den hypnotiska texten, ljudet av dess bjällror då den bärs genom en väntande församling
Jag saknar att lägga tefillin, hur läderremmarna stramar åt kring ens hud, hur långfingret långsamt domnar bort av blodbrist om man inte passar sig, hur lådan i pannan är som en krona, men inte en krona åt mig, utan åt Gud
Jag saknar känslan av att ha en tallit svept kring min kropp, känna tofsarna svänga när man går, känna tyngden över axlarna, att dra upp den som ett skyddande tält (ett tabernakel?) över huvudet när adertonbönen närmar sig
Jag saknar att få ställa mig på tå tillsammans med änglar och människor i "Helig, helig, helig..." mot heligheten och vidare
Jag saknar smaken av vin på fredagkväll, skenet från sabbatsljusen som faktiskt lyser med ett helt annat sken än andra ljus och plötsligt är bordet ett altare brödet offret vinbägaren hela skapelsen in spe och så kommer det framviskade "vajhi erev, vajhi voqer yom hashishi", och det blev afton, och det blev morgon, den sjätte dagen, och känslan av att buga sig mot ingången och "boi chala, boi chala!" så kommer hon, Sabbatsdrottningen, insvepande som ett försiktigt rött sken, en slöja av frid och färdighet och plötsligt har ritualerna skalat av allt man är - tills man bara är den man är
Jag gläds åt min ruin, men måste kanske börja bygga upp den igen
Är detta Messias?
Kanske är det så, kanske är Messias inte miqdash haSlishi, det färdigbyggda tredje Templet, utan själva murbruket, själva arbetarnas svett, strävan, tårar och hopp i den karga Mellanösternöknen

Jag vet ingenting än, men jag tror, be'emuna sh'leima, med fulländad tillit, på Messias
(men så lägger man alltid till det lilla, osäkra: om än han dröjer...)