Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Galut

Jag har vandrat runt här i ruinerna ett tag nu - nedfallna stenar efter ett inre tempelbygge ett himlasträvande projekt mot min älskares öga - men ögat tårades och slöts och regnet det bara öser ned och jag blir så blöt om både tro och tillit
Huset dränktes och precis som alltid när torn faller är det språkförbistring någonstans med i spelet och jag står nu kvar i ett lerigt dike, i skuggan av väldiga berg, med en tegelsten i handen och tänker på rundgångar och risker, rövare och rabbiner, rus och raseri
Alla tempel faller - det tycks vara Gudi behagligt att de gör så, men många religioner har vuxit som ogräs på ruiner, många liv har hulkats fram just på stoft och aldrig till sömns gångna minnen
Ibland blir ruinen efter Templet viktigare än själva templet, ibland sorgeprocessen större än det sörjda
Jag har lika ofta fnyst åt Messias som jag stått på den dammiga vägkanten med en kartongskylt och känt vinden i mina tinninglockar
Jag har lika ofta varit präst, kung, fanatiker åt Herren min Gud som jag lyft på skon och sett en sula som inte kunde bry sig mindre
Men trots att ett fallet Tempel innebär, inte bara sorg, utan kanske främst frihet så börjar jag känna mig ensam här på min fallna pelare
Gud blev så stor att ett Tempel inte längre räckte till för att hålla Henne inne, men nu kan jag inte hitta hennes fotapall längre
Ensamheten består av att sitta på den där fallna pelaren, inte vilja bjuda in någon, men samtidigt sakna sällskap
Men det är inte människors ord, sinnen, tankar jag saknar, utan tingen

Jag saknar att kyssa en Torarulle, dess tyngd och skönhet, doften från dess gamla pergament, den hypnotiska texten, ljudet av dess bjällror då den bärs genom en väntande församling
Jag saknar att lägga tefillin, hur läderremmarna stramar åt kring ens hud, hur långfingret långsamt domnar bort av blodbrist om man inte passar sig, hur lådan i pannan är som en krona, men inte en krona åt mig, utan åt Gud
Jag saknar känslan av att ha en tallit svept kring min kropp, känna tofsarna svänga när man går, känna tyngden över axlarna, att dra upp den som ett skyddande tält (ett tabernakel?) över huvudet när adertonbönen närmar sig
Jag saknar att få ställa mig på tå tillsammans med änglar och människor i "Helig, helig, helig..." mot heligheten och vidare
Jag saknar smaken av vin på fredagkväll, skenet från sabbatsljusen som faktiskt lyser med ett helt annat sken än andra ljus och plötsligt är bordet ett altare brödet offret vinbägaren hela skapelsen in spe och så kommer det framviskade "vajhi erev, vajhi voqer yom hashishi", och det blev afton, och det blev morgon, den sjätte dagen, och känslan av att buga sig mot ingången och "boi chala, boi chala!" så kommer hon, Sabbatsdrottningen, insvepande som ett försiktigt rött sken, en slöja av frid och färdighet och plötsligt har ritualerna skalat av allt man är - tills man bara är den man är
Jag gläds åt min ruin, men måste kanske börja bygga upp den igen
Är detta Messias?
Kanske är det så, kanske är Messias inte miqdash haSlishi, det färdigbyggda tredje Templet, utan själva murbruket, själva arbetarnas svett, strävan, tårar och hopp i den karga Mellanösternöknen

Jag vet ingenting än, men jag tror, be'emuna sh'leima, med fulländad tillit, på Messias
(men så lägger man alltid till det lilla, osäkra: om än han dröjer...)

Moshiach, Moshiach, ani rotze Moshiach

Så sprang jag och syster ut i grönskan igår kväll och plockade blommor och skar ned syrénklasar och lyckades även rycka oss åt några eklöv och så sprang vi tillbaka in och arrangerade dem näpet och sött i en vas och ställde på bordet och tänkte att nu är ändå idyllen här
Idag vaknade vi, snörvlande och snuviga och snyftande, och insåg att vi inte klarade av doften av syrén på så nära håll
Jag har nu ställt ut buketten på balkongen - tittar ut på den, den tittar tillbaka på mig, vi känner oss båda ensamma i nattmörkret
Qi kol havel...

Jag har äntligen kommit på vad jag vill bli - jag ska inte bli rabbin, jag ska inte bli Toraskrivare, jag ska inte bli lärare, jag ska inte bli upplyst, jag ska inte bli trädgårdsmästare
Jag ska bli ayatolla
Ayatolla Kal'estwa gör entré, för att sprida sin alldeles säregna gren av den Sanna Tron™ i Sverige, under egen upphöjd jurisdiktion

Annan sak jag funderat över: varför genomförs det inga stilfulla revolutioner längre?
Det är fan bara en massa militärjuntor och etniska gränskrig nuförtiden
Jag menar, kom igen, tänk på de Stora Revolutionerna:
den amerikanska, yes, nu är det frihet, fromhet och frimureri som gäller!
den franska, liberté, égalité, fraternité och huvudet snyggt avhugget om du inte vill ha det
den ryska, upp trälar uti alla stater, och sedan mördar vi alla med ett IQ högre än 7 och förresten, trälarna kan väl bli trälar igen när vi tänker efter men vi tänker iaf hinna bygga ett stort jävla torn av stål (!) halvvägs upp i Sibirien
den kommunistiska, här traskar vi genom Kina, glada i hågen, och sedan förvandlar vi det här solsystemets näst häftigaste kultur till ett insulärt utedass där vi arkebuserar folk med kanon
Fan, det är till och med så att om Hitler kommit till makten genom revolution, hade det varit en rejäl revolution, med snygga kläder, stora flaggor, väldiga visioner och - och det här är den viktigaste delen av en revolution - ett totalt nedträskande i degenererad ondska, direkt relaterat till de väldiga visionerna
"And the fifty-two daughters of the revolution turn the gold to chrome", som Andrew Eldritch sade

Dagens lektyr: Kjell Lekebys "Gustaviansk Mystik", Kader Abdollahs: "Het huis van de moskee" och Paracelsus "Magins arkedoxer" (vad är en arkedox? frågar jag mig)
Dagens insikt: Jag har äntligen börjat inse varför så många gossar påpekat att jag har rent minimala bröstvårtor - idag såg jag mig i spegeln och råkade jämföra med ett födelsemärke jag har i sidan
Födelsemärket vinner stort...
Dagens göra: Vaccinera mig mot negersjukor som kan tänkas drabba de tappra vita missionärer som ska bege sig till den mörka kontinenten, samt läsa holländska tills ögonen upplöses
Dagens stajl: bläckartad fläck på ena skinkan efter aggressivt färgade byxor - resten av outfiten kommer att bygga på den
Dagens gnosis: Vi är alla ett med Gudinnan... nu ska jag gå och sätta mig med min gode vän Paulo Coelho och skriva något som kommer att ge läsaren många djupa insikter - om läsaren råkar vara fjorton år gammal
Dagens snippa: Varför kan alla getingar på Lidingö inte bara samla sig i en stor hög nedanför min balkong och ligga där och sakta mala varandra till döds medan jag tittar på och njuter av utsikten över ett glas nypressad köttsaft?

O krinklende winklende waterding,
met 't zwarte kabotseken aan,
wat zien ik toch geren uw kopke flink
al schrijven op 't waterke gaan!
Gij leeft en gij roert en gij loopt zo snel,
al zie 'k u noch arrem noch been
Gij wendt en gij weet uwe weg zo wel,
al zie 'k u geen ooge, geen één
Wat waart, of wat zijt, of wat zult gij zijn?
Verklaar het en zeg et mij, toe!
Wat zijt gij toch, blinkende knopke fijn,
dat nimmer van schrijven zijt moe? ...
O shrijverkes, schrijverkes, zegt mij dan, -
met twintigen zijt gij en meer,
en is er geen een die 't mij zeggen kan: -
wat schrijft en wat schrijt gij zo zeer?
Gij schrijft, en 't staat in het water niet,
gij schrijft, en 't is uit en 't is weg
Geen christen en weet er wat dad bediedt:
och, schrijverke, zeg het mij, zeg! ...
"Wij schrijven," zo sprak het, "al krinklen af
hetgene onze Meester, weleer,
ons makend en leren, te schrijven gaf,
één lesse, niet min nochte meer
Wij schrijven, en kunt gij die lesse toch
niet lezen, en zijt gij zo bot?
Wij schrijven, herschrijven en schrijven nóg
de heilige name van God!"

- Guido Gezelle, "Het schrijverke"

Okej, känns inte helt fint att lägga upp en oöversatt dikt på ett flummigt språk, men den här är 1) skriven på artonhundratalsflamländska, 2) så ljudmässigt vacker att all översättning borde kunna falla in under grov misshandel
Men ledtrådar för den trägne: en schrijverke är en skräddare, och verket beskriver, i såväl form som innehåll, vilket spår skräddarna lämnar efter sig på vattenytan

Häromhelgen var en stackars tös ute och fotograferade natursköna Lidingö när så, plötsligt, hennes stillsamma session blev avbruten av det lokala ömongot
Världen är Kalle Ankas julafton
Jag är den vinkelvrickade fågeln

Asså dagens panik: var e min Coop-rabattkupong jag repeterar var e min Coop-rabattkupong?! Jag la den här på byrån och nu e den borta, lika borta som David Ick är i huvet
Nån jävla slirfitta har stulit min rabattkupong, min surt förvärvade rabattkupong!! Okej de enda som varit på besök den senaste tiden har varit två av mina bästisar men vad fan har de tatt min rabattkupong?! Nu fanken i tanken är det krig!
*Lyfter den enda papperslapp som ligger på byrån*
Jaaa-haha, jaså den låg där
*Smusslar ned den i plånboken med misstänksamma blickar mot kråkorna utanför*
Nu ska här shoppelishoppas, vad
Femti kronors rabatt är vad jag lever och andas för
*Unnar mig att lägga till en (mycket) billig flarra vin till shoppinglistan kom igen jag är rik jag har femtio kronors Coop-rabatt*

I hjärtat av verkligheten i en vrå intryckt i utrymmet mellan dimensioner i en knivsegg mellan tid rum och magi där just där innan den första dagens "varde ljus! och pang bom så blev där ljus, himlakroppar kosmos stora symfoni sfärernas musik och livets mysterium där just där pågår ett evigt möte ett ögonblick
Gudar och gudinnor fladdrar fram genom kroppar antar nya skepnader konstellationer masker närheter när det oundvikliga sker och två kroppar kan rymma hela den allmänneliga vadvinukallarden när galaxer mjölkas fram och den Gyllene Gryningen anas som en rodnad längs himmelens egg
Där i kollapsen kontakten en initiation ett dop vid världens slut där silver vidrör själar och till slut finns där bara Cosmic Fucking Love och vi är inte längre i mörkret utan vi är mörkret och hela tiden babblar den profetiska Anden ur sig sagor och sanningar om verkligenheten
Läkande händer varma kroppar en evig rörelse upp mot Skönheten och här är vi "one magical movement from Keter to Malchut" sade the thin white duke
Där finns lansar där finns graaler där finns universums alla underliga underbara under under bortom under
Och så...
Och så en salut helt akut- säden måste ut till ett liv som tagit slut
Hell Eris

Nyheter/ Falun

Mästerspottare. Lugn och fridfull med öronen framåt bekantar lamahingsten Grosse Günter sig med tackorna och lammen. Men om han blir retad drar han öronen bakåt och spottar angriparen mitt i ögonen med rena magsyreloskan.

Lama skyddar fåren mot vargen

LINGHED

Sommaridyll. På bara en vecka har fåren bekantat sig med Grosse Günter, och trivs både med hans sällskap och att få gosa lite extra med fårfarmaren Ulf Ekman.

- Grosse Günter har bara varit här en vecka, och håller redan på att smälta in i flocken, säger fårfarmaren Ulf Ekman i Linghed.

Väl inne i flocken tror han sig snart vara ett får, och dessutom störst, bäst och vackrast. Så ledarrollen är given, och han räds varken, varg, björn eller lo.

-Hunddjur överhuvud taget är av födsel och ohejdad vana det värsta han vet. Så vargen ligger speciellt risigt till i Grosse Günters ögon, förklarar Ulf.

Däremot har han inga problem med husets katter, som gärna får hälsa på i hagen. På bara en vecka har han också blivit så social att husfolket nästan får komma fram och klappa honom.

Grosse Günter är snart tre år och vuxen nog att ta ansvar för de 20 tackorna och deras 27 lamm i Linghed. Kommer vargen står han kvar, och vänder vargen inte då riskerar den få smaka på hans vassa klor.

-Vid fyra års ålder utrustas lamadjuren dessutom med så kallade "mördartänder", som är vassa som rakblad och knäpper de flesta angripare, fortsätter Ulf.

Han och hans hustru Sara föder sedan i höstas upp gotländska pälsfår, och har för avsikt att utöka besättningen till att omfatta ett hundratal tackor. Frågan de ställt sig har bara varit hur de bäst skyddar sina tamdjur mot rovdjur.

- Det var då jag såg ett reportage om ett fårvaktande lamadjur och kände att det här kunde vara något för oss, berättar Sara.

Lamadjuren har i snart 30 års tid använts som fårvakter i USA och stadigt ökat i popularitet. Bland annat genom att de inte behöver tränas eller växa upp i en flock med får för att bli effektiva fårvaktare.

Så Grosse Günter är född och uppväxt i en stor lamaflock på Hejdeholms Gård i Skåne. Tillsammans med en kompis, som ska vakta får i Valbo kom han till Linghed för idag precis en vecka sedan.

- Han måste nu få den tid han behöver för att komma över flytten och förlusten av sina kompisar. Först efter det kan han på allvar förena sig med fåren och bli ett av dem, säger Ulf.

Det lär inte stå på så välvilligt som han närmat sig flocken. På bara en vecka har han börjat gå tillsammans med tackorna och lammen på bete.

Bara korta stunder drar han sig numera undan för att smälta intrycken och förlika sig situationen. Så nu väntar Ulf och Sara med spänning på att han snart ska stå högst i rang och vara lycklig ledare för flocken.

Fakta / Lamadjur:

• Tillhör kameldjuren som utvecklats i Nordamerika för mer än 30 miljoner år sedan.
• Är härdiga och klarar kyla och magert bete bra. De kan hållas ute året runt med bra regn- och vindskydd.
• Har mjuka trampdynor, som gör dem mycket skonsamma mot marken.
• Är mest kända för att spotta när de blir retade. Spottet innehåller sura magsafter som irriterar ögon och hud.
• Kan förutom får vakta även ankor och gäss, hjortar och boskap.
• Priset för en fårvaktande lama ligger på runt 10 000 kronor.

Pia Persson

Publicerad: 2007-06-07

Varning: nedan kommer jag att ha en s.k. tråkig attityd
Betrakta fotografiet ovan
Där sitter åtta till åren komna herrar, iskrudade diverse mer eller mindre tjusigt tingeltangel av ordenssällskapligt slag (och av omisskännligt ordenssällskaplig estetik)
Dessa herrar är, såvitt jag förstått saken, ledamöterna i "Ordensrådet", bestående av "Riksstorlogens" ämbetsmän, och utgör huvudet i den kropp som lyder under namnet "Svenska Druid-Orden", del av en internationell orden med anor tillbaka till 1781
Det står givetvis mycket lustigt att finna i denna bild - man kan notera att de samtliga är av hankön, att de tycks ha en genomsnittsålder på 132, att de är skrudade i överklasspaltor som skulle få en präst att svaja av avund, och så kan man givetvis fråga sig vad i hela Hälsingland det är, som förbinder dessa svenska gråstarar med de Gamle och Evigt Erbarmlige Kelterne
Personligen har jag dock inget problem med slika ting - jag känner till och med en del sådana typer, och de är av ädlare slag
Vad de gör i sina Lundar och Loger är ändå, till syvende och sist, upp till dem och jag håller dem i ära och respekt, men inte nära mig, tackar hjärtligast, men måste de klä upp sig så och visa sig på sina egna hemsidor, på det att stadens glada gator och torg må uppröras av deras utstyrsel och svärmiska leverne?
Nå, enär jag själv är en vän av äldre herrar, roliga kläder och ordensverksamhet kan jag inte gärna ge mig på dessa högvördiga druider på grundval av något sådant

Vad som däremot slår mig är att sju av dessa åtta gentlemän ser tämligen efterblivna ut
Med undantag för herr Högskägg i centrum, som dessutom utstyrts i något pråligare grannlåt än sina bröder, möts ens öga av idel tomma blickar, slappa käkar, försvinnande hakor, utstickande tänder, färglös hy, dålig hållning samt skröplig konstitution
Törhända förhåller det sig så, att den av ansiktets grå strålglans prydde herren i mitten innehar ämbetet av något slags ärkedruid, druidmäster eller druidführer, och att han lyckats uppnå denna exalterade post på grundval av det enkla faktum att samtliga andra ordensbröder lider av cerebral pares elleh nåt
Detta är givetvis enbart ödmjuka spekulationer från min sida, men det är ett så gott motiv som något att upphöja någon över sina gelikar, tänker jag mig
Möjligen får han hjälp av den fryntligt godmodige karlen med käppen uppe i högra hörnet, vilken tycks ha åtminstone ett par getter hemma i sin keltiska hage, vars uppgift då skulle bestå i att medelst sagda käpp peta runt de övriga ordensbröderna under diverse initiatoriska, esoteriska, möjligen även magiska men hursomhelst druidiska, arbeten de stundtals företar sig i Lunden

Dessa är nu mina reflektioner över Svenska Druid-Ordens ledning (och hade jag inte känt till att de grundats på den tiden då ingen kunde stava svenska hade jag därutöver attackerat deras märkliga användande av versaler och bindestreck)
Det tar mig givetvis emot att kritisera så stiligt uppklädda och pretentiöst maximerade gentlemän - och säkerligen beror det på att jag själv vill står där i fluga, halskedja och badrock, men hindras därtill på grund av att jag tillhör det täcka könet - men att se dessa bröder väckte något raljant och elakt inom mig, som jag förstås tar ut där det bäst hör hemma: i etern, till allas beskådan

Poetik VI

Liljelökar lökar liljor liljeblomster rosenblomster
Kungarosor kungaklappar kungadelar
Kungadelar bollar klappar
Klappar bollar bäckar
Bollar lökar bäckar
Puka och basun - o hop!

Vem har sett den lilla pukan
Vem har sett den stora pukan
Och vem herr Alun med sin basun
Marie-Katelijne Marie-Katrin
För det är ingen knashund och ingen lärka mer
Det är ingen gig och ingen salamander mer
Och ingen vals

Det är en charleston
En kungacharleston
av herr Alun på sin basun

Och vem har sett den lilla pukan
Och vem har sett den stora pukan
Och vem herr Alun med sin basun
Den lilla pukan sitter i rosenblomstret
Hos Rosalie
Den stora pukan sitter i en sko
Hos Melanie
Marie-Katelijne Marie-Katrin
Och Alun
Som är i Kamerun
Jag är helt gulbrun
Lökar klappar bollar bäckar
Puka och basun


Hittills har ingen vågat sig på att tolka innehållet i detta Kallistis längsta och mest ambitiösa verk, men vi kan här tydligt se ett framträdande men lustigt nog ofta förbisett drag hos författarinnan, nämligen hennes dadaistiska influenser
Tydligt inspirerad av Paul van Ostaijen har hon här helt fokuserat på formen, och som hon själv sade inför premiärframförandet på Riksdagens öppnande 2034, så är det poetik avsedd att högläsas
Dess noggrant utarbetade rytm och lekfulla sätt gick dock inte hem hos åhörarna, och vi känner alla till vad som hände efter att verket hade lästs upp
Det är tråkigt att denna episod idag är det enda skolbarn får lära sig om Kallistis liv och verk, men det gav i alla fall upphov till det numera bevingade: "Jag ska karva ut hennes majestäts hjärta med en äppelskrutt", syftande på då sittande Victoria I, som ska ha kastat upp under läsningen
Vi har här, på grund av tekniska begränsningar, inte kunnat reproducera alla radbrytningar, indrag och teckensnittsbyten som verket rent visuellt uttrycks genom

Gustaviansk Galenskap

Asså ni minns mitt hyllningstal till gamle kung Gurra?
Eller så har ni noterat alla de bilder från baletten om honom jag genom den här blögens historia frustat fram?
Jag har nu omvärderat allt jag någonsin sagt eller tänkt om Hanses Majestät, och den gustavianska eran, efter att ha läst ett femtiotal sidor i Kjell Lekebys bok "Den gustavianska mystiken", där den ockulte gamle räven bökat sig fram genom frimurarnas nyligen öppnade arkiv, och funnit både ditt och datt i de maçonnique gömmorna
Eller snarare ska man väl säga att han nu får publicera många års mer esoteriskt bökande, frimurare som han är

Att Stockholms slott rymde sådana hemligheter! Ta t.ex. det faktum att det i våningen ovanför nuvarande slottskyrkan en gång fanns ett "Sanctuarium", uppfört av Reuterholm och hertig Carl som en miniatyr av Salomos tempel, där logen "Gula Rosen" samlades till seanser, initiationer och annan ljusskygghet
Där fanns också sällskapen Metatron och D.E.L.U. ("Det eviga ljusets utvalde"), Par Bricole och tydligen ägnade sig också raringarna i Utili Dulci åt den här typen av utsvävningar, och inte enbart vitterhet, samt hovmagikern Gustaf Björnram, med kollegor Carl Adolf Boheman och Hindrich Gustaf Ulfvenklou
Eller vad sägs om att hertiginnan Charlotta även var stormästarinna i sin egen frimurarloge (sic!)? Eller att Gustav III hade gett en August Nordenskjöld i uppdrag att försöka laborera fram De vises sten ute i Drottningholmsskogen? Ja, och så ska vi inte glömma att vår kära Teaterkung utförde någon form av magiskt arbete den 19 maj, som dock inte tyckts ha rönt någon framgång, enligt honom själv

Kom inte och säg att det här inte är lika högintressant som, typ, atmosfären eller något! Okej, vi talar inte om Paris och de tidiga tarotisterna, eller London dryga hundra år senare, men kom igen: vi talar om rovans och strömmingens och Svenska kyrkans organisatoriskt halvstrypta Sverige
Att det så mycket som kikades lite i teblad är helt bortom ens bild av vad som är naturenligt möjligt
Och som exemplen ovan antyder så handlar det inte heller om två pers och en (svart) get

Jag återkommer med ett citat, när jag funnit något tillräckligt smaskigt

Met een scheppende god dus, een afstandelijke patriarch, met helder bewustzijn zetelend in een abstract-hygiënisch areaal van getallen, letters en woorden
Maar ook met en barende vrouw: maandenlang heeft zij haar kind gemaakt zonder te weten hoe zij dat deed, - ofschoon zij het deed, deed zij het niet; en wie zij baart weet zij even min, dat blijkt pas bij de geboorte in bloed, stront, kreten, pijn, of eigenlijk pas maanden, jaren later
'In den beginne waren er bloed, stront, kreten, pijn; en het bloed, de stront, de kreten, de pijn waren bij Godin; en het bloed, de stront, de kreten, de pijn waren Godin'
Aangezien zowel de procedure van de patriarch als die van de matriarch gelden, het woord en het bloed, moeten zij in de echt verbonden zijn, die twee
Wil er een meesterwerk ontstaan, dan moet de imitatio dei gepaard gaan met een imitatio deae


Med så en skapande Gud, en avlägsen patriark, med klart medvetande tronande i en abstrakt hygienisk areal av tal, bokstäver och ord
Men också med en havande kvinna: i månader har hon skapat sitt barn utan att veta hur hon gjort det, - fast hon gjorde det, gjorde hon det inte; och den vilken hon bär vet det än mindre, det syns först i födelsen i blod, skit, skrik och smärta, eller egentligen först efter månader, år senare
'I begynnelsen var blod, skit, skrik, smärta; och blodet, skiten, skriken, smärtan var hos Gudinna; och blodet, skiten, skriken, smärtan var Gudinna'
Om då såväl patriarkens som matriarkens procedur gäller, ordet och blodet, måste de stå i det äkta förbundet, de två
Vill ett mästerverk uppstå, då måste imitatio dei paras ihop med en imitatio deae

- Harry Mulisch, "De Procedure"

Ibland är det svårt för mig att avgöra var jag är ärligast - i eller utan pretentionerna och poserna
Kanske är en så kallat ärlig presentation inget annat än ett begränsande och ett förminskande av jagets mysterium
Trädgårdens fraktalkonster erkänner åtminstone att jag delvis är ogenomskinlig för mig själv, att även min ärlighet är en lömsk gest
Jag vill tro att det i alla de snår som växer här, i vinkeln mellan alla lutande väggar och försvinnande krökar, står att finna en kontur, som vi till nöds kan låta representeras av mitt ansikte

Den tjugoförsta november 2009 skrev jag i min dagbok:

Jag läser en barnbok å ena sidan ("Een boef onder het bed") och en bok ("Oeroeg") som får Lovecraft att framstå som dialogivrare, å andra
Jag inser att jag förstår det mesta - ge mig en nypa prepositioner, en handfull oregelbundna verb och en dl prefix och ett och annat suffix också så har jag pillat upp det mesta av det här låset
Visserligen måste man sedan gå in genom dörren och vänja sig vid hur det ser ut där, men det är en annan sak

Idag står jag här, med prepositioner, starka och svaga verb, prefix, suffix, presens, perfekt, imperfekt, satslära och - framförallt - fler böcker bakom mig
Idag kan jag överleva en normal konversation, till och med rörande ämnen jag inte riktigt kan
Idag läser jag Mulisch och darrar fortfarande inför den nya verklighet ett språk kan föra med sig, men jag har nu, ett halvår senare, både låst upp dörren och gått in nu
När jag skrev det levde jag fortfarande som i en annan verklighet
Idag, idag, idag har jag fått nytt mod att leva och lära

Och med ett nytt språk följer en ny pose
Jag försöker inta även den, men har hittills bara sett den inta mig
Och jag är Dömd att fortsätta vidare

Så, Susan Sto-Helit, Dödens adopterade sondotter, har räddat Grisefar, efter att folk näranog slutat tro på honom, i filmatiseringen av "Svinvinternatt"
Jag gillar inte damen som spelar Susan, men Pratchett är otrolig, även på skärmen
Ack om jag kunde sammanfatta livet, magin och Gud lika elokvent som han

John Blanche - en hyllning

Tillåt mig presentera en av mina favoritkonstnärer, en jag känner mig tämligen säker på att få av er känner till, även om ni kan ha sett ett verk eller två av honom om ni är fantasynördiga nog
Konstnären jag har i åtanke är John Blanche, brittisk surgubbe och visuellt mastermind bakom Warhammerspelen
Förutom att (med inkvisitorisk järnhand) ha väglett de båda Warhammervärldarnas utseende till de gotiska helveten de är idag, har mr Blanche även illustrerat en utgåva av Silmarillion, en utgåva av Bilbo och en av Härskarringen, samt vunnit pris med en Warhammer-miniatyr han själv designat och målat: en minotaur bärandes ett banér med Mona Lisa
Blanches vansinnigt skickliga konst var en av de första sakerna som mötte mig då jag började köpa på mig böcker inom hobbyn, och om någon skulle komma på att sälja stentryck av hans konst skulle jag tveklöst vara en köpare
Det är tack vare Blanche Warhammervärlden är som den är, och skiljer sig så drastiskt från andra roll- och brädspel när det kommer till det rent estetiska

Jag fascineras av hur han kan blanda stilar så vilt, och då främst från pulpfantasyomslagen, Hieronymus Bosch, Dürer, Rackham och kyrkokonsten
Det är många ödsliga vidder, taggiga moln och krokiga träd, ensamme figurer med konstig utstyrsel och mycket brunt
Eller så är det komplett kaos, med hundratusen små detaljer, demoner som hoppar omkring, och bibliska symboler inslängda, lite på random, får man en känsla av
Även helt konventionella motiv blir spännande, och jag tycker att det är hemskt synd att jag hittills bara lyckats hitta Blanche som gör detta: pulpomslag med klass
Just detta att han kan vara den siste som fortfarande använder sig av den gamla fantasystilen från 70- och 80-talet är intressant i sig, om än lite sorgligt, eftersom jag tycker att det var en otroligt intressant visuell ådra

Nå, jag har talat färdigt - nu följer en serie verk, några riktigt kända, andra som jag med lite möda lyckats rota på, några från WH-världarna, och några fristående
Alla är värda att klicka upp och titta närmare på

Om då ord består av bokstäver, så som molekyler består av atomer, måste uppmärksamheten alltså riktas på de elementära byggstenarna, som tillsammans slår ihop sig till ord, som i sin tur slår ihop sig till en fras, och meningen, den är inget annat än verkligheten själv
Vi måste alltså se till de tjugotvå bokstäver som ingår i det hebreiska alfabetet, kallat othiot
Glöm inte, att världen skapades på hebreiska; på ett annat språk hade det inte varit möjligt, allra minst på nederländska, där själva stavningen inte står fast intill dess att himmel och jord förgår..
Det hebreiska alfabetet består enbart av konsonanter...
Konsonanterna formar ordens synbara lekamen - vokalerna är deras själ och är så osynliga
Eller bättre: VKLRN R DRS SJL CH R S SNLG

- Harry Mulisch, "De Procedure" (något omarbetad för att få med en poäng Mulisch senare får fram)

Life's a beach and then you die

Tillåt mig glädjas storligen över världens galenskap, då jag nu plötsligt faktiskt blivit antagen till Universiteit van Amsterdam
Jag har nu en mission att sprida detta budskap till allt och alla som kommer i min väg, och det under de kommande två veckorna
Men... hur ska världen någonsin bli sig lik nu?

A cup of milk was offered to me: and I drank it in the sweetness of the delight of the Lord

The Son is the cup and He who was milked is the Father

And the Holy Spirit is She Who milked Him: Because His breasts were full, and it was not desirable that His milk should be spilt to no purpose

And the Holy Spirit opened Her bosom, and mingled the milk of the two breasts of the Father

And She gave the mixture to the world without their knowing, and those who take it are in the fulness of the right hand.

- Salomos oden 19:1-5

Okej, okej, jag fattar att alla inte orkar med den tridentinska mässan, men håll med om att det här (anglokatolsk högmässa) är ren awesomeness
Jag menar: vem skulle inte bli kristen om alla söndagar var såhär skoj?
Och det här är bara inledningen

(det tar faktiskt bara sju minuter och 49 sekunder av ditt liv - det är värt att kolla, och det är inte ens på latin)

VELVET soft the night-star glowed
Over the untrodden road,
Through the giant glades of yew
Where its ray fell light as dew
Lighting up the shimmering veil
Maiden pure and aery frail
That the spiders wove to hide
Blushes of the sylvan bride
Earth, that trembled with delight
At the male caress of Night.

Velvet soft the wizard trod
To the Sabbath of his God.
With his naked feet he made
Starry blossoms in the glade,
Softly, softly, as he went
To the sombre sacrament,
Stealthy stepping to the tryst
In his gown of amethyst...

He had traced the serpent sigil
In his ghastly virgin vigil.
Sursum cor! the elfin hill,
Where the wind blows deadly chill
From the world that wails beneath
Death's black throat and lipless teeth.
There he had stood -- his bosom bare ---
Tracing Life upon the Air
With the crook and with the flail
Lashing forward on the gale,
Till its blade that wavereth
Like the flickering of Death
Sank before his subtle fence
To the starless sea of sense..

Spell by spell and pace by pace!
Mystic flashes swing and trace
Velvet soft the sigils stepped
By the silver-starred adept.
Back and front, and to and fro,
Soul and body sway and flow
In vertiginous caresses
To imponderable recesses,
Till at last the spell is woven,
And the faery veil is cloven
That was Sequence, Space, and Stress
Of the soul-sick consciousness.

"Give thy body to the beasts!
Give thy spirit to the priests!
Break in twain the hazel rod
On the virgin lips of God!
Tear the Rosy Cross asunder!
Shatter the black bolt of thunder!
Such the swart ensanguine kiss
Of the resolute abyss!"
Wonder-weft the wizard heard
This intolerable word...

Ah! my proper lips are stilled.
Only, all the world is filled
With the Echo, that dips over
Like the honey from the clover.
Passion, penitence, and pain
Seek their mother's womb again,
And are born the triple treasure,
Peace and purity and pleasure.

--- Hush, my child, and come aloft
Where the stars are velvet soft!

- Aleister Crowley, "The Wizard Way"

Okej, en till Moreau kan vi få in: Kung David

haTovat Chalom

Hur i himlarnas namn kan det då komma sig att folk talar om en verklighet, när denna på sin höjd är många små människosinnens rackliga konsensus, lika lekande lätt att pricka hål på som en ballong av hylisk hybris?
En demonisk dominans råder när människor vägrar betänka det faktum att de inte har så mycket som ett kvantstrå att gripa i, när världen ska skalas ned till sina beståndsdelar
Universum må i grund och botten bestå av information, av kod, av ord, men denna demiurgiska diskurs, där vi i huttrande eländighet låtsas stå sida vid sida, överblickande en gemensam verklighet, är en språkets skygglapp för att skydda oss, inte från något farligt där ute, utan från det faktum att där inte finns något annat än detta ynkliga, förblindande stycke tyg, ett stycke tyg, som i sig vävts av fantasi som vill låta sig inskränkas
Svaret på detta är inte att säga att vi måste slita oss ur detta världsrike och se den sanna verkligenheten, inte att låta Morfeus slita oss ur det, utan snarare låta oss falla djupare ned i kaninmaskhålet
Morfeus handtag blir då en hjälp när Du, lärjunge och levnadsligist, ska brodera dina skygglappar, och använda dem som vingar med vilka du svingar dig inåt mot ett älskande Ord, vars eko ditt hjärta härmar med vart hjärtslag
Morfeus ena piller blir då att träda ut ur språket och in i koden, att slitas sönder till en binär intighet
Hans andra piller gör dig till en lucid drömmare - du lämnar inte drömtiden eller operativsystemet, men du blir en drömförtäljare, en programmerare, en magisk hacker i verklighetens struliga operativsystem
Detta kan vi då kalla haTovat Chalom - att göra drömmen god

Det är nu sant att Morfeus farbror är Thanatos, Döden (även om man frågar herr Gaiman står Dröm och Död i nära familjeband), och att det inte finns någon fantasi som inte till slut transcenderar sig själv in till döden
Och häri vilar Guds vrede och häri vilar Guds nåd, att dessa ting ska vara så

Actus Primus. Scoena Prima.


Thunder and Lightning. Enter three Witches.


Witch 1. When shall we three meet againe?
In Thunder, Lightning, or in Raine?
Witch 2. When the Hurley-burley's done,
When the Battaile's lost, and wonne

Witch 3. That will be ere the set of Sunne

1. Where the place?
2. Upon the Heath

3. There to meet with Macbeth

1. I come, Gray-Malkin

All. Padock calls anon: faire is foule, and foule is faire,
Hover through the fogge and filthie ayre.

Exeunt.

- Shakespeare, "MacBeth"

Jag återkommer till detta: jag älskar Moreau
Här Salomes dans inför Herodes

Jag har till uppgift att läsa 80 sidor nederländska om dagen nu, vilket för närvarande betyder att jag grottar ned mig i deprimerande krigslitteratur
Jag önskar att jag kunde skriva skräpfantasy utan att komma dragande med kvalitetskrav så fort jag skrivit två meningar - om jag vill skriva att Conan hoppar in och köttar ned trettio svartmuskiga skurkar, ska då min hjärna inte tillåta mig att skriva just det?

Nå nå, ägnade fredagen åt att promenera med syster i Haga, och senare, kring midnatt, att möta den vansinniga, vilda, vackra våren

Har en bukett i vas
Det var inte igår