Vid Babylons floder, i världsfurstens rike,
vi sutto, de kuttrande duvorna like,
när åskvädret brusar i skogarnas famn
För diktade gudar man harporna rörde
vid blodiga altar, men ingen vi hörde
lovsjunga den sannes, den levandes namn
Vad minnena skildrade
ökte vår tår
Ej sabbater mildrade
träldomens år,
ej ropte basunen till frihetens vår

Förgäves den lysande påskmånen fylldes
och Vädurens tecken av solen förgylldes,
ej lammet till frälsningens måltid oss bjöd
Ack, världsljuset tronade fåfängt i vågen
och vinskördar följde den bärgade råden, -
en jublande korsång kring Salem ej ljöd
De grönskande kojorna
byggdes ej mer
Tungt föllo på bojorna
blodstårar ner
Ack, tårar är solden, den världsfursten ger

I sorgliga drömmar vårt huvud vi sänkte,
på Sions gudomliga kullar vi tänkte,
på templet, som kransade Morias topp
Ej kunde vi längre då sjunga de kväden
oss forntiden lärd - i de susande träden
cymbaler vi hängde och psaltare opp
Till döden vi trånade
undan de bud,
som trotsigt oss hånade:
"Sjungen er Gud!
En visa om Sion, i festliga ljud!"

Om nånsin mitt hjärta din fägring kan glömma,
mitt heliga fornland, må Herren mig döma
att evigt förgäten av honom då bli!
Men, stolthetens Babel, dig hämnden föröde!
Hell hjälten, som, korad att fylla ditt öde,
nedstörtar din borg vid basunernas skri!
Hell den, som från spenarna
rycker de små
och slår dem mot stenarna!
Krossar dig så,
att evigt på jorden ej nämnas du må!

- Erik Johan Stagnelius, "Fångarna - reminiscenser ur en davidisk psalm (Ps. 137)"