Imorgon:

Plötsligt får man ett alternativ för framtiden från det gamla Kopparberget, kanske mer som ett tecken än en väg, men man ska väl inte ropa hej förrän man är över Faluån
För det är som jag förklarade igår att jag inte riktigt landade på jorden igen efter att ha lånat vingar och tagit mig till det heliga landet - jag har nuddat jorden med mycket lätta steg och mest på något vis mest vidrört ting för att packa ned dem
Jag håller på att avsluta tarottrumferna, en bok och till och med några relationer
Bostad rinner undan, liksom tillhörigheter och klara svar och våg efter våg sveper tyst, viskande upp på mina stränder och tvättar bort fotspår jag sett som mina
Samtidigt börjar jag misstänka att jag sitter på en krok - att havet fiskat mig från torra land och att jag nu håller på att halas in, sakta och säkert, och vågorna når allt längre upp på mina ben
Det kan vara tidvattnet; månen som drar, trots att Månen som sådan passerat
Inatt är det nymåne - det i sig betyder också något
Vattnet drar, och det finns en sirensång där långt ut bland vågskum och bråddjup
Jag blir lite rädd när jag tänker på min törst efter språket, och nu är jag verkligen inte längre säker på att jag har kvar mitt ankare
Detta enda vet jag dock: andra stränder kallar, och snart följer jag med