"Laxmos, bensås, pudding - gnuDenna dikt är onekligen ett av de mer svårgenomträngliga verken Kallisti lämnade efter sig - faktum är att man än idag tvistar om huruvida den ens var tänkt att vara en dikt
Transpireras; hur mår du?
Heil, heil, majstång - tacknockssats
Jovialiskt satt på plats
Virka tennbarm, slank och hal
Jag har gömt den helga graal
Riddarpåg som spö ska få
Madonnas stora gulddepå
Den satt Jesus själv uppå
Men saknade sin mors trikå
Maggan vrålade: hör på!
En get, min vän, kan ligga så
Att ur dess skägg ett avgrunds-"åh!"
Gives till en värld så grå
Mysteriet - baruch shemo!
Syns då halvdant, av oss små
Likt en jungfru, ben som få,
Hon en dröm i rokoko
Så kan jag, en hopplös, få
Det ljus som upp till himlen nå"
Många menar att den lär ha varit två verk, aldrig tänkta att höra samman, vilket styrks av det faktum att den inte tycks färdigskriven, utan mer vara ett utkast Kallisti aldrig hann lägga sista handen på innan sin tragiska bortgång
Annat som tyder på detta är det faktum att det enda kända manuskriptet av dikten i Kallistis egen handstil är det skrivet i rödvin på en tygremsa riven ur författarinnans underkläder
Hon skrev den, hursomhelst, i en till det yttre lycklig period i sitt liv, då hon utfört sin pilgrimsresa till det Heliga landet och träffat den enigmatiske sir Bögbete av Mokum
Ändå står det tydligt att Kallisti vid det här laget märkts av sitt stundom hårda leverne - ödet hade farit fram tämligen vildsint med henne, och det är en snudd på bruten, för att inte säga förbittrad, kvinna som skrivit dessa rader
Den är på många sätt mognare än annat hon skrivit, och hon fördjupar i den sin personliga, för många så välkända symbolvärld, och utnyttjar den till fullo
Hon tvekar inte att ge sig in i Graalmysteriet och liksom Wagner före henne förser hon myten med gnostiska vingar, formar om den till en seraf AE Waite skulle ha varit stolt över
Det är genom detta poem många anser att Kallisti sällar sig till de stora svenska författarnas skara, och likheterna med såväl Lagerlöf som Stagnelius är slående
Hon tvekar inte att blanda in populärkulturens ikoner men ger även dem, på sitt särskilt subtila sätt, ett sakralt skimmer
Det finns mörka element i detta verk; "heil, heil, majstång", detta rättfärdiga förfasande över den nynationalism som vid den här tiden spred sig som en löpeld över Sverige, och den diaboliska get som arkontartat försöker skymma den gudomliga världen för människorna - säkerligen inspirerad av Lovecrafts Shub-Niggurath - länder dikten en ominös tyngd, mer påtaglig här än i många andra av Kallistis stycken
Sedan, allra sist, uttrycker hon en tanke som känns överraskande luthersk - hela dikten avslutas med en kungörelse som tycks ropa "sola gratia!" och bryter av mot de gnostiska inslagen ovan, eller nyanserar dem åtminstone
Att det är denna dikt i Kallistis bibliotek som oftast används i kyrkor runtom i landet, och som oftast läses på begravningar eller mer solemna tillställningar är ingen överraskning; den har onekligen en sublim skönhet som inte går ens den mest världslige läsare förbi
