Läser en artikel av en Jos van Meurs (ur "De Hermetische Gnosis in de loop der eeuwen") och tänker att jag faktiskt låst upp nyckeln till dagens kanske viktigaste språk om man vill läsa esoterika - det var inte helt svårt, ändå
Om jag skulle gå till Bibliotheca Philosophica Hermetica idag skulle jag faktiskt kunna läsa böckerna, med lite våld och mycket tid
Artikeln handlar om William Blake, en liten herre jag länge tyckt om (upptäckte nyligen att jag hade en etsning av honom nedsparad på en dator jag inte använt på nästan fyra år, och det får väl nästan tala för sig själv), och om hur hans konst inspirerades av såväl gnosticism och hermeticism som swedenborgianism
Det är kul det här, hur stor Swedenborg är utanför Sverige
Och så suktar jag efter den nyligen utkomna "Gustaviansk mystik" av Kjell Lekeby - sjuttonhundratalet tycks ha varit the time to be om man som svensk ville ägna sig åt kabbala, alkemi, trolleri och tokeri
Vem skulle säga nej till att försöka skapa Gu(l)d med Gustav III, för att sedan gå på teater med honom och så avrunda natten med smex
Jag har svårt att komma runt min fascination för den här eran, och det beror inte bara på att jag tyckte så grymt mycket om Gustav III (f.ö. den enda balett den här lilla kulturbarbaren varit på)
Jag menar: Haga, trolleri, avskaffande av tortyr och första gången judar fick slå sig ned i Svea risiga rike
Det var fan lite stil på gamle Gurra
Lenngren (både Anna Maria och vad han nu heter hennes man som skriver så elakt om swedenborgare och kabbalister) och Nordenflycht, Swedenborg och frimureri, uppsalakabbalisterna och, åh, listan på de underbara personligheterna och företeelserna kan göras lång, både kulturellt och konfessionellt
Detta trots att kyrkan fortfarande var så redig att den drog igång statliga rättegångar mot misstänkta kättare
Och bara lite senare får man Esaias Tegnér och så älskade, älskade Stagnelius (hade jag kunnat stryka under femton gånger hade jag gjort det nu)
Ach, jag har alltid tyckt att det var lite dumt av mig att födas så sent
Men så Blake då...
Så utsökt skillad, och även han barn av sin ockulta tid, om än i England
Men det är ju på sjuttonhundratalet det börjar hända saker på den fronten: rosenkreutzarna drar igång som faktisk rörelse, gillena och skråna blir mer och mer ordensartade, frimurarna börjar bli flummiga på allvar, fransmännen börjar leka med tarot, kabbala blir hippt och folk börjar fatta att man kan översätta grejer
Filosofin var förfärlig (jag avskyr både Rousseau och Kant), men flummeriet för härligt
Och så kommer då Blake, ockultismens koolaste ikonmålare efter Frieda Harris, en flumskallarnas Michelangelo (men då är nog Harris flumskallarnas da Vinci) och nygnostikernas hyperhelgon
Det är vackert att lära sig mer om honom, och inte bara glutta på bilderna, och det är kul att jag ens kan ta till mig informationen
Nu: trolleri och teater, om kungen själv får välja
