"Så talte hon till flatmaten sin: jag sträcker mig mot dig, min conatus en evigt förlängd iller i ditt tarmsystem
Se mig, rör mig, kör mig
Du är mitt allt, mitt något, mitt kanske, mitt helst inte
Oh, ktoniska donna i livets väv, drickt djupt ur butterhetens kalk, se upp på mig med gramse blick
Vojne, vojne, Babbels torn faller - vi har ställt till med ett sjuflundrans räjv i dess skugga och vi viftar med glowsticks och den kritiska transcendentalfilosofin
Trans en dental? frågar Anne Frank - varför en crossdressande tandläkare?
Sturm und Drang, nu får vi ta och hitta förlösandets stjärna och stoppa den i en låda - katten har ju rymt, för sjutton gubbar
Billigt, säger vi, när den var värd minst tjugetvå"
Detta stycke, skrivet av Kallisti i senare år, strax efter att hon brutit samtliga ben i kroppen (tungbenet undantaget) i den tragiska olycka i vilken såväl hon som hennes minigris McCluny skadades illa av ett urspårat segelflygplan, står verkligen ut från resten av hennes litterära skapande, om inte annat för att den inte är skriven på vers eller rim
Det vilar något lätt beatnikartat över stilen, som antagligen inte enbart beror på den svåra hjärnskakning författarinnan just ådragit sig, utan som också kan vara en reaktion på den fysiska kris hon då genomled
Den håller en annan ton än mycket hon skrivit, såväl i sitt ständiga refererande till diverse filosofer och tänkare (Spinoza, Kant, Rosenzweig och Schrödinger har hittills identifierats med säkerhet, men den välkända ordleken i första raden kan vara en hänsyftning på Butler, enligt en teori som framlades för ett antal år sedan, se Selvén, 1987, sid 93) som i sitt närmast extatiska uttryckssätt
Hon rör sig här mindre i det vanliga judiska arvet, och med undantag för det tvetydiga "Babbels torn" lyser det bibliska med sin frånvaro
Istället har hon vid den här punkten i sin litterära karriär inte bara noggrant konstruerat sin egen symbolvärld, hon har dessutom transcenderat den
Många har försökt sig på analyser av detta stycke, populärt kallat "Flatmaten", men ett sådant projekt tycks oss tämligen fåfängt
Istället vill vi enbart peka på den lekfullhet med vilken Kallisti plötsligt bryter sina egna ramar, hur hon bryter den strikta stavningsdisciplin hon vanligen nyttjar, hur hon helt avhåller sig från kryptiska nonsensord men likväl ställer såväl frågor och formulerar repliker som kommer med utrop och känslouttryck
Intensiteten i stycket "Vojne, vojne...", med dess närmast postapokalyptiska stämning, är hjärtknipande i sitt målande språk, där den låter människan utsättas för sin egen litenhet, s.a.s. famla i blindo efter sitt eget fall (är Babbels torn möjligen det mänskliga tänkandet som efter sin fullständiga kollaps inför det postmoderna anfallet får ett kantianskt griftetal i form av en påminnelse att Kritik av det rena förnuftet, i en eller annan form, alltid kommer att stå likt ett frågetecken över människans futtiga kognitiva modeller?)
Det sista stycket, en lockande gåta för såväl kvantfysiker som kabbalister, är en för oss mästerligt formulerad tallek, en gåta som står sig än idag, och som kom Howard Smith att i frustration skriva sin "Let there be light - modern cosmology and the Kabbalah" (Smith, 2006)
Han är dock bara en av många som känt den skarpa utmaningen i detta sista stycke, där författarinnan visar sig vara hemma inte enbart i religionens, filosofins och grammatikens värld, utan även i den moderna fysikens
Det är enligt oss helt i sin ordning att Det Gyllene Äpplets Orden valt att ta "drickt djupt ur butterhetens kalk" som sitt motto, och det befäster än en gång Kallistis ställning som en av våra folkkäraste, men samtidigt mest utmanande, författare
