"For you have come, and that was all the purpose of my message. And here you will stay, Gandalf the Grey, and rest from journeys. For I am Saruman, the Wise, Saruman Ring-maker, Saruman of Many Colours!"
I looked then and saw tht his robes, which had seemed white, were not so, but were woven of all colours, and if he moved they shimmered and changed hue so that the eye was bewildered.
"I liked white better," I said.
"White!" he sneered. "It serves as a beginning. White cloth may be dyed. The white page can be overwritten; and the white light can be broken."
"In which case it is no longer white," said I. "And he that breaks a thing to find out what it is has left the path of wisdom."
- J.R.R. Tolkien, "The Fellowship of the Ring"
Saruman är verkligen en av Tolkiens mest intressanta karaktärer: ordensmästaren för Gandalfs brödraskap, vis och kunnig, men driven till sitt fall av girighet, ambition och - lustigt nog - en rädsla för ondskan
När han fångar Gandalf i sitt torn Orthanc observerar Gandalf att Saruman förvandlat Isendalen till en plats där han föder upp orcher för att skydda sig mot Sauron
Precis som han började forska i ringkunskap för att få reda på mer om den Enda ringen, i hopp om att kunna använda den mot Sauron
Hans samtal med Sauron genom palántiren börjar som hans försök att överlista Sauron, men slutar med att han själv blir en slav under Ringens herre
Han hugger ned Fangorns skog för att få virke till sina maskiner och ved till sina eldar, och väntar en ny tidsålder i vilken alverna försvunnit och Númenor dött ut, där han behövs för att vända Saurons herravälde mot sig självt
Det är något tragiskt över Saruman, med alla sina planer, förhoppningar och intrasslade lister: att andra boken i Härskarringen heter The Two Towers handlar (antagligen, Tolkien sade lite olika saker om det här, och det finns ju fem torn att välja på) om hur Sarumans torn, Orthanc, står både med och mot det Svarta tornet, Barad-Dûr
Saruman är både Saurons högra hand och fiende
Precis som alla annan ondska i Tolkiens mytos är Saruman fallen - inget skapas ont eller med ett ont syfte i Tolkiens värld: allt ont är något gott som blivit förvridet
Melkor/Morgoth, Mairon/Sauron, Saruman den vite/de många färgernas Saruman, Sméagol/Gollum, Minas Ithil/Minas Morgul, Gröna skogen/Mörkmården... listan kan göras lång, och alla tycks ha för vana att byta namn eller beteckning när de knasar ur
Men Saruman och Sméagol är de enda som faktiskt beskrivs, och även om Sméagol kan vara hjärtknipande så föll han för flera hundra år sedan (även om han oavsiktligt sonar sina synder många gånger om alldeles i slutet), medan Saruman såvitt man kan förstå faller under berättelsens gång
Det är kanske lite att jämföra med när drottning Galadriel frestas av Frodo i Caras Caladon:
"And now at last it comes. You will give me the Ring frelly! In place of a Dark Lord you will set up a Queen. And I shall not be dark, but beautiful and terrible as the Morning and the Night! Fair as the Sea and the Sun and the Snow upon the Mountain! Dreadful as the Storm and the Lightning! Stronger than the foundations of the earth. All shall love me and despair!"
She lifted up her hand from the ring that she wore there issued a great light that illuminated her alone and left all else dark. She stood before Frodo seeming now tall beyond measurement, and beautiful beyond enduring, terrible and worshipful. Then she let her hand fall, and the light faded, and suddenly she laughed again, and lo! she was shrunken: a slender elf-woman, clad in simple white, whose gentle voice was soft and sad.
"I pass the test," she said. "I will diminish, and go into the West, and remain Galadriel."
- "The Fellowship of the Ring"
Den stora synden folk begår i Tolkiens värld är att sträcka sig utanför sina roller, gapa efter mer än de är anvisade, tro sig själva om för mycket, och därigenom frångå sina identiteter
I Ainulindalë, skapelseberättelsen i Silmarillion, är Melkors synd att han börjar komponera egna harmonier som skär sig mot universums symfoni, och därefter faller han och blir Morgoth
Galadriel står på tröskeln till detta, men klarar det precis, och sträcker sig inte ut för att bli mer än sig själv
Hon säger tvärtom att hon kommer att förminskas och (liksom alla alver) ta skeppet västerut, men hon kommer att fortsätta vara Galadriel
När Saruman, däremot, upphör att vara vit (han vill vara mer än så: han vill bryta upp det vita ljuset i en regnbåge) och fångar Gandalf för att själv försöka få tag på Ringen, faller han, och när han senare besegrats av Fangornskogen och Rohans ryttare försöker Gandalf övertala honom att vända tillbaka, och de håller ett samtal med Saruman uppe i sitt torn och Gandalf nedanför, och när Saruman till slut visar sig omedgörlig (kanske till sin egen bitterhet, får jag känslan av), händer det oundvikliga:
Den här uppgörelsen följer en sorts stenhård logik - om Saruman upphör att vara vit, kommer Gandalf, som själv motstod Ringens frestelse redan i början av trilogin, hemma i Baggershus, att ta hans plats som den vite trollkarlen
När Saruman sträcker sig utanför sin roll upphör han att vara Saruman, och ersätts, och Gandalf blir Saruman
När hoberna senare, i slutet av trilogin, stöter på Saruman kallar han sig inte längre Saruman, utan "Hajen", som om han inte riktigt längre kan vara Saruman, och hans alvnamn, Curunír, används aldrig aktivt om honom
Gandalf, däremot, avlöjas av Galadriels alver som Mithrandir efter sin död, och när han kommer tillbaka är det ett namn som används flera gånger om honom
De är så otroligt lika varandra, och blandas ofta ihop även av karaktärer i boken (när Frodo skådar i Galadriels spegel, när Aragorn, Gimli och Legolas stöter på den vite trollkarlen i Fangorn, etc.), och uppfyller förstås i Tolkiens värld även en roll, istället för att bara vara vilka karaktärer som helst - de är maiar utsända västerifrån för att hjälpa till i kampen mot Sauron, så när Saruman faller är det inte bara han som faller, utan hela hans roll, och då måste Gandalf "fylla vakuumet"
Något som går igen i både Gandalfs och Galadriels reaktioner på Ringen är att de inte litar till sin egen viljestyrka: Galadriel beskriver utförligt sitt eget fall och Gandalf säger:
Till skillnad från alla de som faller för Ringen - Saruman, som blir huggen av sin högra hand, Boromir, som efter sitt förräderi dödas av uruk-hai, Denethor som bränner upp sig själv levande - litar Gandalf och Galadriel inte till sin egen styrka
De vet att Ringen kommer att ta över dem, de vet att de inte kan använda den, men att den kan använda dem, och lustigt nog beskrivs båda i sina mystiska aspekter när de konfronteras med Ringen - Galadriel visas i sin sanna, lysande alvform, och även Gandalf, som känner Anors hemliga flamma, lyser upp, som om de i konfrontationens ögonblick samtidigt visar något av sina sanna jag
Jämför detta med Saruman, som lägger av sin uppgift, sitt namn och sin titel och faller för Ringen, trots att han aldrig ens får se den i verkliga livet
Det tragiska med Saruman är att han, till skillnad från Sméagol/Gollum, aldrig upprättas - hans dödsögonblick är kanske ett av de märkligaste, och sorgligaste, i Ringtrilogin:
Väst är i Tolkiens värld Valinor, valars boning och alvernas förlovade land, ett slags mellanting mellan Eden och Olympen, och även Sarumans och Gandalfs hemland
Bilden av Sarumans ande som blickar västerut, men där endast möts av en kall vind och upplöses i intet är ungefär detsamma som att säga att himlens portar var stängda för honom - ett ledsamt slut på den största antagonisten efter Sauron i Ringtrilogin
Men nog av nördiga analyser nu
De här funderingarna kommer sig förstås av att jag läst för mycket Tolkien på sista tiden, och åter fångats av den mannens överväldigande genius
Att läsa Tolkien som (någotsånär) vuxen är en märklig och närmast sakral upplevelse - det känns mer som att läsa en helig skrift än bara en roman, och de gestalter som finns där, nästan lika levande som många mytologiska gudar och med samma påtaglighet (mycket på grund av Tolkiens extrema kännedom om just mytologi, kan man anta) är så mycket mer än bara sina repliker och beskrivningar
Man kommer ihåg Bakshis filmatisering, Alan Lees illustrationer, Jacksons filmatisering, Bilbo, Silmarillion, etc. och det är, trots det trista språket och de styltiga dialogerna, en läsupplevelse som slår det mesta
Den stora synden folk begår i Tolkiens värld är att sträcka sig utanför sina roller, gapa efter mer än de är anvisade, tro sig själva om för mycket, och därigenom frångå sina identiteter
I Ainulindalë, skapelseberättelsen i Silmarillion, är Melkors synd att han börjar komponera egna harmonier som skär sig mot universums symfoni, och därefter faller han och blir Morgoth
Galadriel står på tröskeln till detta, men klarar det precis, och sträcker sig inte ut för att bli mer än sig själv
Hon säger tvärtom att hon kommer att förminskas och (liksom alla alver) ta skeppet västerut, men hon kommer att fortsätta vara Galadriel
När Saruman, däremot, upphör att vara vit (han vill vara mer än så: han vill bryta upp det vita ljuset i en regnbåge) och fångar Gandalf för att själv försöka få tag på Ringen, faller han, och när han senare besegrats av Fangornskogen och Rohans ryttare försöker Gandalf övertala honom att vända tillbaka, och de håller ett samtal med Saruman uppe i sitt torn och Gandalf nedanför, och när Saruman till slut visar sig omedgörlig (kanske till sin egen bitterhet, får jag känslan av), händer det oundvikliga:
"Come back, Saruman!" said Gandalf in a commanding voice. To the amazement of the others, Saruman turned again, and as if dragged against his will, he came slowly back to the iron rail, leaning on it, breathing hard. His face was lined and shrunken. His hand clutched his heavy black staff like a claw.
"I did not give you leave to go," said Gandalf sternly. "I have not finished. You have become a fool, Saruman, and yet pitiable. You might still have turned away from folly and evil, and have been of service. But you choose to stay and gnaw the ends of your old plots. Stay then! But I warn you, you will not easily come out again. Not unless the dark hands of the East stretch out to take you. Saruman!" he cried, and his voice grew in power and authority. "Behold, I am not Gandalf the Grey, whom you betrayed. I am Gandalf the White, who has returned from death. You have no colour now, and I cast you from the order and from the Council."
He raised his hand, and spoke slowly in a clear cold voice. "Saruman, your staff is broken." There was a crack, and the staff split asunder in Saruman's hand, and the head of it fell down at Gandalf's feet. "Go!" said Gandalf. With a cry Saruman fell back and crawled away.
- "The Two Towers"
Den här uppgörelsen följer en sorts stenhård logik - om Saruman upphör att vara vit, kommer Gandalf, som själv motstod Ringens frestelse redan i början av trilogin, hemma i Baggershus, att ta hans plats som den vite trollkarlen
När Saruman sträcker sig utanför sin roll upphör han att vara Saruman, och ersätts, och Gandalf blir Saruman
När hoberna senare, i slutet av trilogin, stöter på Saruman kallar han sig inte längre Saruman, utan "Hajen", som om han inte riktigt längre kan vara Saruman, och hans alvnamn, Curunír, används aldrig aktivt om honom
Gandalf, däremot, avlöjas av Galadriels alver som Mithrandir efter sin död, och när han kommer tillbaka är det ett namn som används flera gånger om honom
De är så otroligt lika varandra, och blandas ofta ihop även av karaktärer i boken (när Frodo skådar i Galadriels spegel, när Aragorn, Gimli och Legolas stöter på den vite trollkarlen i Fangorn, etc.), och uppfyller förstås i Tolkiens värld även en roll, istället för att bara vara vilka karaktärer som helst - de är maiar utsända västerifrån för att hjälpa till i kampen mot Sauron, så när Saruman faller är det inte bara han som faller, utan hela hans roll, och då måste Gandalf "fylla vakuumet"
Något som går igen i både Gandalfs och Galadriels reaktioner på Ringen är att de inte litar till sin egen viljestyrka: Galadriel beskriver utförligt sitt eget fall och Gandalf säger:
"No!" cried Gandalf, springing to his feet. "With that power I should have power too great and terrible. And over me the Ring would gain a power still greater and more deadly." His eyes flashed and his face was lit by a fire within. "Do not tempt me! For I do not wish to become like the Dark Lord himself. Yet the way of the Ring to my heart is by pity, pity for weakness and the desire of strength to do good. Do not tempt me! I dare not take it, not even to keep it safe, unused. The wish to wield it would be too great for my strength..."
- "The Fellowship of the Ring"
Till skillnad från alla de som faller för Ringen - Saruman, som blir huggen av sin högra hand, Boromir, som efter sitt förräderi dödas av uruk-hai, Denethor som bränner upp sig själv levande - litar Gandalf och Galadriel inte till sin egen styrka
De vet att Ringen kommer att ta över dem, de vet att de inte kan använda den, men att den kan använda dem, och lustigt nog beskrivs båda i sina mystiska aspekter när de konfronteras med Ringen - Galadriel visas i sin sanna, lysande alvform, och även Gandalf, som känner Anors hemliga flamma, lyser upp, som om de i konfrontationens ögonblick samtidigt visar något av sina sanna jag
Jämför detta med Saruman, som lägger av sin uppgift, sitt namn och sin titel och faller för Ringen, trots att han aldrig ens får se den i verkliga livet
Det tragiska med Saruman är att han, till skillnad från Sméagol/Gollum, aldrig upprättas - hans dödsögonblick är kanske ett av de märkligaste, och sorgligaste, i Ringtrilogin:
About the body of Saruman a grey mist gathered, and rising slowly to a great height like smoke from a fire, as a pale shrouded fire it loomed over the Hill. For a moment it wavered, looking to the West; but out of the West came a cold wind, and it bent away, and with a sigh dissolved into nothing
- "The Return of the King"
Väst är i Tolkiens värld Valinor, valars boning och alvernas förlovade land, ett slags mellanting mellan Eden och Olympen, och även Sarumans och Gandalfs hemland
Bilden av Sarumans ande som blickar västerut, men där endast möts av en kall vind och upplöses i intet är ungefär detsamma som att säga att himlens portar var stängda för honom - ett ledsamt slut på den största antagonisten efter Sauron i Ringtrilogin
Men nog av nördiga analyser nu
De här funderingarna kommer sig förstås av att jag läst för mycket Tolkien på sista tiden, och åter fångats av den mannens överväldigande genius
Att läsa Tolkien som (någotsånär) vuxen är en märklig och närmast sakral upplevelse - det känns mer som att läsa en helig skrift än bara en roman, och de gestalter som finns där, nästan lika levande som många mytologiska gudar och med samma påtaglighet (mycket på grund av Tolkiens extrema kännedom om just mytologi, kan man anta) är så mycket mer än bara sina repliker och beskrivningar
Man kommer ihåg Bakshis filmatisering, Alan Lees illustrationer, Jacksons filmatisering, Bilbo, Silmarillion, etc. och det är, trots det trista språket och de styltiga dialogerna, en läsupplevelse som slår det mesta
