I måndags tittade jag på R Kellys ultrapompösa epos över sin egen förskräcklighet ("Trapped in the Closet") och uppnådde till slut någon sorts transcendent upplevelse när samma misärens märgknaprande mantra arbetat bort varje flisa sinnesnärvaro från min själ
Upplevelsen var närmast zenartad, och jag trädde in i ett akosmiskt R Kelly-tillstånd, där mitt jag gav vika för silverpistoler, bögpastorer (och diakoner), hjärtsvaga dvärgar och rassegregerad R'n'B-rytm
Det är först nu min själ, ynkligt jamande efter att ha blivit stampad rakt i ansiktet, börjat krypa fram igen och jag åter börjat få fotfäste i verkligheten

Har spelat Baldur's Gate större delen av dagen och återfångat mina ungdomsår, men på något sätt känns kobolter och gnoller, golemer och hobgoblins så mycket mer jordnära än 22 episoder av R Kellys maximerade ego