Intet ligger hvartannat så nära som det djupaste djup och den högsta höjd
Om en människa tycker Himmelen vara stängd, så att hennes bön förgäfves studsar tillbaka; om hennes hjärta befinner sig i en ängslig torka, och ödslighet lägrar sig omkring det, - hvad gör hon då, ja hvad kan hon göra annat än fortsätta att bedja? Hon ropar af alla sina krafter, men intet svar kommer, ingen uppmuntran till fortsatt bön, tvärtom aftager mer och mer hennes bönerops krafter, och hon sjunker allt djupare ner i vanmakt och lidande och öfvergifvenhet
Ja, men ligger det då alls icke något svar i detta, är det icke till och med möjligt att just detta är svar nog? Intet ligger hvartannat så nära som det djupaste djup och den högsta höjd
För att blifva hörd i Höjden, måste människan komma djupt ned, så djupt ned att alla hennes ansträngningar få uttömma sista gnistan af sin kraft och flämtande slockna ut, lämnande henne i mörk natt och ångest, förtviflande om sig själv, till det yttersta utblottad och vanmäktig
När då människan ligger där i stoftet och mörkret, och allt är tyst både omkring henne och inom henne, då har hon kommit ned i förnedringens djup, men då har hon också kommit dit, där Höjden öfverskyggar djupet, där Allmakten famnar vanmakten, där Himmelens hjärta möter jordens, - och ur detta famntag födes något heligt, det lilla Guds-barnet inom människan, det lilla barn, som fördoldt skall lefva sitt lif inom henne, fördoldt icke blott för världen, utan äfven för henne själf, ett barn vigdt åt lidande och vedermöda här i världen, men hvars glädje-borenhet är så stor att hvarje lidande däraf blir övervunnet och förvandladt till blott så mycket större glädje
Och du ensamme, som känner dig härjad af stormar som ett träd på en öde strand, du som i längtansfylld ångest blickar efter föreningen med Gud och som dock blott ser det brutna Guds-förhållandet, syndens och oros-tankarnas moln stiga upp öfver synranden, bärande med sig nya oväder, ny förödelse; du ödelagde och härjade, af många lidanden fårade och plöjde! - salig är du, ty aldrig var du så nära Himmelen som i detta ditt djup, varur du ropar! Låt allt ramla som kan ramla, så står det Eviga, det som icke kan rubbas eller ramla, kvar genom sin egen makt! Sök icke bevara någonting, sök icke rädda någonting ur dess förödelse, släpp taget, och låt allt sjunka i djupet! Ty se, det är detta din böns bönhörelse väntat på; du får vänta på Gud lika länge som Gud får vänta på dig, och hvad Gud väntar på, det är ett om sig själf helt förtviflande människo-hjärta
- Hjalmar Ekström, "Ur Djupen" (Ps. 130)
