Fulgaffel, stroopwafel, vildhassel, kungstaffel
Stinknäva, duvkräva, säg din önskan: evigt väva
Suckar, suckar, Acheron, sköka, bliv min ciceron,
En färd mot tetragrammaton, vimmelkantig Weasley, Ron -
jag väntar, väntar tyst på nån
Hör mig viska: hopjes...
Länge trodde man att detta stycke härrörde från Kallistis olyckliga vistelse i Amsterdam, dit hon hade åkt för att finna litterär inspiration i röka och rus, och det enda som stod emot detta tämligen självklara antagande var författarinnans utspel under sitt pass som sommarpratare 2028 att hon aldrig skulle ha författat en så stilmässigt klumpig dikt i den fasen av sitt skapande
Det var inte förrän här om året som en övertygande studie presenterades, i vilken artikelförfattaren lyckades påvisa att den troligaste dateringen av verket var Kallistis tid i Jerusalem, en period som utmärktes av just den typ av religiös symbolik men även av den stilistiska osäkerhet man finner här (Selvén, 2056)
Det tidiga flirtandet med den nederländska dadaismen återfinns här, men Kallisti tycks ännu inte ha tagit intryck av van Ostaijen, om hon ens hört talas om honom vid det här laget
Referenserna är dock mästerligt placerade - det vältimat uppbrutna mattemat i de första två stroferna, med gaffel-, taffel-, kräva-temat förstärkt av det smidigt inflätade "stroopwafel", en nederländsk sötsak
Men hon knäcker den glupska tiraden med "vildhassel" och "stinknäva" och låter den flyta ut i en större fråga när hon plötsligt vrider blicken mot "säg din önskan", en fråga som inte alls besvaras med gastronomi
Det har dock diskuterats om inte "vildhassel", på grund av att hasselnöten ändå är ätbar, ingår i mattemat och att den andra strofen då helt skulle stå mot den första: stinknävan mot vildhassel och duvkrävan som regurgiterad, närmast dekonstruerad mat, och inte alls del av det kulinariska temat
I så fall uppstår onekligen en intressant spänning mellan de båda stroferna, där Kallisti i slutet av andra strofen dessutom plötsligt bestämmer sig för att lämna det materiella bakom sig för att istället kasta sig ut i sina vid denna tid så utmärkande gnostiska spekulationer
Tredje strofens "suckar, suckar, Acheron" är tydligt inspirerade av Stagnelius och man kan fråga sig vad författarinnan ville uppnå för effekt när hon ställde denna den svenska poesins stora namn bredvid så främmande element som den nederländska stroopwafeln - betänk sedan att hon dessutom befann sig i Jerusalem, så ser man hur en högintressant kulturell triangel bildas inom verkets ramar
Efter den fjäderlätta utflykten i gnosticismens tassemarker dyker dock Kallisti nedåt från de sublima höjderna med en plötslig referens till popkultur "vimmelkantig Weasley, Ron" och plötsligt befinner sig läsaren åter i det materiella, som om teofanin passerat, och verket knyts cirkulärt och elegant ihop med en annan nederländsk sötsak: hopjes
Det brukar framhållas att detta inte är ett verk av samma standard som mycket av hennes mer filosofiska poesi men mycket av det får sin förklaring i det faktum att Kallisti ännu inte träffat sin trogna gris McCluny, som kom att bli hennes ständiga stöd och inspirationskälla under många års tid
Verket bör således läsas i sin kontext, men fortfarande uppskattas som något från vår starkaste poetissas hand
