Alverfolket anbefalles

För övrigt måste jag sprida det glada budskapet: hela Elfquestsagan ligger uppe på nätet, närmare bestämt här
Jag har suttit uppe och läst om hela - vad ska man kalla det? - eposet nu och åter låtit mig fångas av Winnowills ränker, Two-Edges ambivalenta ångest, Leetahs styrka och empati, Strongbows obändiga ilska inför allt nytt, lord Volls tragiska drömmar, Savahs profetiska mjukhet
Jag läser dem med modigare ögon nu än tidigare, låter mig beröras mer när känslovågorna går höga
Jag vågar se mer av Skywise och Cutter då de delar sina själsnamn, jag vågar möta den berättelse Winnowills blick har att berätta, inte om sig själv som karaktär utan om begåvade, omhändertagande men stolta människors eventuella bana
Jag kan nu säga att jag verkligen beundrar Wendy Pinis radikalitet - hur många idag vågar framföra en så direkt och svulstig historia i serieformatet? Och hur många vågar leka så mycket med sexualitet (Pini frångår inte bara heterosexualitet utan även monogami), och på allvar utforska de möjligheter en idé som "recognition" faktiskt innebär? Och kvinnokaraktärerna! Om det någonsin skrivits bra feministfantasy kan den sammanfattas i Elfquest - inte ens homoerotiken mellan Cutter och Skywise tillåts ta över à la Tolkien utan sätts alltid i perspektiv och sammanhang
Leetah, Savah och Winnowill formar på något sätt en perfekt triad av hjältinna, hjälpare och antagonist
Leetah lyckas vara stark utan att ta till våld (endast en enda gång gör hon det och då för att rädda sitt barn) - istället är hennes främsta vapen sina helande händer
Savah, som i alla andra berättelser hade varit den kloke trollkarlsgubben och mentorn, är här en avlägsen lärarinna och mormorsgestalt men hon blir trots det aldrig någon passiv Galadriel
Och så Winnowill, ett under av grym styrka, ambition och list men utan att bara bli en femme fatale - när Two-Edge hånar henne efter att hon misslyckats känner man verkligen hur en stark person nedgjorts, men inte en enda gång tillåter sig Pini att gotta sig åt hennes fall och försöka peka ut något slags "man får vad man förtjänar"-moral
Och även estetiken är värd att applådera - framförallt när det kommer till de högborna alverna: Savah, Winnowill, lord Voll, Aroree och Timmain
De eteriska dimmor som hela tiden tycks omge de äldre alverna och som de även är del av är på vissa uppslag något av en visuell orgasm inte helt olik de Yoshitaka Amano levererar

Jag tycker också om hur berättelsen hela tiden öka sitt fokus, som om kameralinsen öppnas mer och mer (inte helt olikt Tolkien här, när jag tänker efter)
Det första numret är ändå tämligen low-key, utan den shakespearska tragedin och episka storslagenheten, men det dröjer inte länge förrän de finner Savah och läsarperspektiven ökar i takt med att alverna själva börjar ana vilka de är
Men! Pini förenklar aldrig hela resan till en enda identitetsjakt
Hela tiden finns Winnowill, Two-Edge och de andra berättelserna som inte omfattas av Cutters resa men som påverkas av den
Cutter och the Wolfriders förstör Winnowills liv men hon finner ändå ingenting på samma sätt som Cutter och de andra gör
Och Two-Edge och lord Voll ska vi inte ens gå in på
Det finns gott om död och elände i Elfquest tänker jag nöja mig med att säga
Men om någon nu suttit under en sten de senaste trettiofem åren och missat det kära "Alverfolket" som de en gång i tiden så nesligt översattes till på svenska, känner jag mig manad att ta fram litteraturpiskan och tvinga vederbörande att ögonaböj följa länken ovan och läsa ett av fantasygenrens starkare verk
Läs i så fall "The Original Quest" - det är ändå den som är bäst och det finns en risk att uppföljarna förminskar den om man plöjer dem i ett svep efter originalberättelsen

Och om någon vill se Pinis arbete med Michael Moorcocks "Stormbringer" finns länken till den här