Månen har stigit, en skära att skörda förhoppningar med, en egg med vilken drömmar spräcks
Månen har stått i nattlig zenit full havande en vidd av vit kraterskadad hud en Ande sveper ensam fram en Ande men ingen vind ett Ord men inga ljud en flagga men inget land
Månen har sjunkit krympt torkat en frukt en druva som inte längre kan ge vin hopsjunken trött gammal - död var välkommen
Den är färdig - den fond som legat mot mitt liv de senaste två åren - färdig över FIN
Nu kan jag faktiskt säga skrika ropa sjunga proklamera: var inte rädd
Jag är inte rädd

Inatt plundrar jag mitt eget tempel, vräker omkull dess altare, blåser ut dess ljus, stänger dess dörr, låser, bär nyckeln med mig
Det är ändå jag som är den klippa på vilken mitt eget tempel ska byggas