The bodies we meet with in the kingdom [of God] are a singularly sorry lot: bodies laid low, afflicted with disease, bent by paralysis, racked with fever, withering away with leprosy, struck blind and dumb, or even lifeless
These are certainly not the bodies spotlighted by Greek philosophy or existential phenomenology, which are hale and healthy organisms, upright, agile, agential bodies that move with ease and alacrity through the Lebenswelt; sure-handed-swift-footed bodily intentionalities or concernful beings-in-the-world, which spend their weekends skiing or skydiving...
These bodies of flesh are attracted to Jesus by an almost gravitational pull, and he seems literally to be swarmed by them: they brought to him everybody like that 'and he cured them'
Surely this is a case of like attracting like, because in the end Jesus ends up as one of those bodies...
While he lived, Jesus transformed their flesh, metamorphosized their bodies, just as he wanted to change their hearts, metanoein
Then they killed him, and from that deed, just before dying, he also released them
- John Caputo, "The Weakness of God"
Stör mig alltmer på, eller oroas i alla fall alltmer av, fulländning och perfektion, av orörlighet och slutenhet, av att inte bara ha testat alla vägar utan att även ha uppfyllt dem så fullständigt att man inte längre kan gå utan bara sitta i korsningen och se ut över dem, uppfylla dem, men aldrig röra sig på dem
En perfektion lika levande som ett mausoleum
Och jag tänker ställa mig tillsammans med Augustinus och fråga mig: när jag älskar Gud, vad är det då jag älskar? Fast i det här fallet, mer specifikt: när jag ber till Gud, vad är det då jag ber till?
Tänker försöka stjäla ord, inte enbart från vördnadsvärda kyrkofäder eller kätterska postmodernister, utan även från mig själv
Att tala om, tala till, Gud, är delvis att, i förtäckta, insmugna, lömska, ordalag, tala om, tala till, mig själv
Och om jag då ska tala om, tala till, kanske även tala med, mig själv, vilket själv är det då jag vill tala med?
Vill jag tala till min egen upphöjda orörlighet, sträcka mig mot en gudomlig stålkula högt ovan huvudet, för evigt fjättrad av sin egen perfektion, en fulländningens oändliga fångenskap?
Eller vill jag tala till mitt eget såriga jag? Vill jag stå nära min egen inre överstepräst, eller vill jag äta med, sitta på knä bredvid, viska till, smeka, ligga med, mitt eget svaga kött?
Är min bön den bön jag riktar mot Messias, eller är min bön ett krav på att jag, i all min ofullständighet och brist på lämplighet, själv antar den messianska manteln för att frälsa det i mig som är allra lägst ned?
Om så, då är min bön om helande ett krav på att jag även ska vara läkaren, att jag ska förbinda den slagne i mig, äta med tullindrivaren i mig, erbjuda horan i mig min kärlek
Då är min bön den bön Herren vill se, att jag bryter orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok
Men det helande jag har att erbjuda, det är inte den läkedom där såren försvinner
Tvärtom - såren är kvar, för alla att peta i, och för mig själv att se - det är inte det helande som tar bort ärr, som suddar ut dem
Detta helande är inte det äss maktens Gud har i ärmen, och som Han tar fram som sista delen i en krigslist där såren och änkan och den faderlöse ingått som brickor i ett spel, detta helande är inte beviset på en högre styrka, och inte ett förnekande av det trasiga och trassliga
Inte heller ett dyrkande av den morbida martyren, lucky like St Sebastian
Utan ett svalt balsam från Gilead, som Davids son lägger på de spetälskas sår, ett efter ett, utanför Roms portar, men den vackre rabbi Yochanan, ja, hör, även den vackre rabbi Yochanan, som om någon borde förstå vad det handlar om, kanske även mer än sankt Sebastian, han hör honom inte, och så fortsätter det eviga arbetet
Kanske är det såret - med uppmaningen att själv vara förbandet -, den jorden - med uppmaningen att själv vara saltet - en Gud att be till
Men det är en Gud som är lätt att missa, svår att höra
Till och med jag, ja, hör, till och med jag, jag hör honom inte, och så fortsätter det eviga arbetet
En perfektion lika levande som ett mausoleum
Och jag tänker ställa mig tillsammans med Augustinus och fråga mig: när jag älskar Gud, vad är det då jag älskar? Fast i det här fallet, mer specifikt: när jag ber till Gud, vad är det då jag ber till?
Tänker försöka stjäla ord, inte enbart från vördnadsvärda kyrkofäder eller kätterska postmodernister, utan även från mig själv
Att tala om, tala till, Gud, är delvis att, i förtäckta, insmugna, lömska, ordalag, tala om, tala till, mig själv
Och om jag då ska tala om, tala till, kanske även tala med, mig själv, vilket själv är det då jag vill tala med?
Vill jag tala till min egen upphöjda orörlighet, sträcka mig mot en gudomlig stålkula högt ovan huvudet, för evigt fjättrad av sin egen perfektion, en fulländningens oändliga fångenskap?
Eller vill jag tala till mitt eget såriga jag? Vill jag stå nära min egen inre överstepräst, eller vill jag äta med, sitta på knä bredvid, viska till, smeka, ligga med, mitt eget svaga kött?
Är min bön den bön jag riktar mot Messias, eller är min bön ett krav på att jag, i all min ofullständighet och brist på lämplighet, själv antar den messianska manteln för att frälsa det i mig som är allra lägst ned?
Om så, då är min bön om helande ett krav på att jag även ska vara läkaren, att jag ska förbinda den slagne i mig, äta med tullindrivaren i mig, erbjuda horan i mig min kärlek
Då är min bön den bön Herren vill se, att jag bryter orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok
Men det helande jag har att erbjuda, det är inte den läkedom där såren försvinner
Tvärtom - såren är kvar, för alla att peta i, och för mig själv att se - det är inte det helande som tar bort ärr, som suddar ut dem
Detta helande är inte det äss maktens Gud har i ärmen, och som Han tar fram som sista delen i en krigslist där såren och änkan och den faderlöse ingått som brickor i ett spel, detta helande är inte beviset på en högre styrka, och inte ett förnekande av det trasiga och trassliga
Inte heller ett dyrkande av den morbida martyren, lucky like St Sebastian
Utan ett svalt balsam från Gilead, som Davids son lägger på de spetälskas sår, ett efter ett, utanför Roms portar, men den vackre rabbi Yochanan, ja, hör, även den vackre rabbi Yochanan, som om någon borde förstå vad det handlar om, kanske även mer än sankt Sebastian, han hör honom inte, och så fortsätter det eviga arbetet
Kanske är det såret - med uppmaningen att själv vara förbandet -, den jorden - med uppmaningen att själv vara saltet - en Gud att be till
Men det är en Gud som är lätt att missa, svår att höra
Till och med jag, ja, hör, till och med jag, jag hör honom inte, och så fortsätter det eviga arbetet
