Det finns två böcker jag håller för högheliga, eller kanske inte högheliga, kanske mer hyperheliga, som i, ovanför helighet
Dessa två böcker är syskonen Shir haShirim och Qohelet, Höga visan och Predikaren
De fungerar lite som Gaimans syskon Desire och Despair - den ena är flirtig, glad, ansvarslös, väldoftande, kåt och pubertal, medan den andra är gammal, grå, stillsam, kontemplativ, vemodig, kanske ångerfull
De är på något vis bibelns två "svaga" delar, inte bara för att de nätt och jämnt blev kanoniserade, utan också för att de på något vis lämnar ut Gudsordet, i svaghet, nakenhet och intimitet
Här finns inte profeternas pompösa paradoxer, inte Torans teokratiska terrorism, inte Psaltarens systematiska skaldekonst
Här är Gudsordet avslitet alla kläder, alla pretentioner, alla roller: här är det distanslöst förälskat och avgrundsdjupt förbittrat, här är det ungt och perspektivlöst, men också åldrat och desillusionerat



De är på något sätt en ordo non ordinans i bibelns kosmos, stänk av blod och sperma över dess kliniskt vita pergament
De är människoläsarens hopp och fruktan, och de ryms inte i den Heliga skrift - de kom som sagt knappt med innanför pärmarna i vad Gud uttalat med sin rena, upphöjda mun
Två centimeter till höger, och de hade istället varit dregel som rann ur en gaggig gammal mans slappa mungipa, men nu blev det inte så - istället är de en mäktig patriarks Ord, men hoppsan, vad är det denna vördnadsbjudande himmelshärskare säger? Är han ung, kär och hormonell? Är han krokig, ensam och uppgiven?
Blåser även enslighetens vindar över den Endes vidder?
Rör kärlekens kvällsbris upp även hans blomsterbäddar?
Om Höga visan är bibelns Janis Joplin är Predikaren bibelns Thåström
Höga visan är "Like a Virgin" - Predikaren "A Rock and a Hard Place"
De bildar tillsammans kammare i bibelns - men kanske främst tillvarons - rastlösa hjärta,
De är inte det heliga - de är vad det heliga hoppas på, strävar mot, störs ut av
Därav hyperheliga
Därför kallas Höga visan, Shir haShirim, även för Qodesh Qodashim, det allraheligaste

I en period i mitt liv då bibeln mest av allt känns som ett verktyg för folk att hänga upp sina åsikter på, ungefär på samma sätt som folk i akademin kan gömma sina dumheter i ett hav av fotnoter som leder till andra dumskallar, och så vidare i en exponentiellt stupbrant dumhetskurva, ja, då känns de här två tröstande
Jag har, i likhet med resten av biblioteket de ingår i, inte läst dem på månader nu, men de finns där, en stav och en käpp, en krycka och ett ridspö, som för att påminna mig om att det finns bäbisar att kasta ut med badvattnet, om man skulle få för sig att tippa baljan

Min bankdosa har blockerat sig själv, räkningarna trummar stilla på och imorgon kommer mödernet på besök
Tjipp