Rofe cholei amo Yisrael

The bodies we meet with in the kingdom [of God] are a singularly sorry lot: bodies laid low, afflicted with disease, bent by paralysis, racked with fever, withering away with leprosy, struck blind and dumb, or even lifeless
These are certainly not the bodies spotlighted by Greek philosophy or existential phenomenology, which are hale and healthy organisms, upright, agile, agential bodies that move with ease and alacrity through the Lebenswelt; sure-handed-swift-footed bodily intentionalities or concernful beings-in-the-world, which spend their weekends skiing or skydiving...
These bodies of flesh are attracted to Jesus by an almost gravitational pull, and he seems literally to be swarmed by them: they brought to him everybody like that 'and he cured them'
Surely this is a case of like attracting like, because in the end Jesus ends up as one of those bodies...
While he lived, Jesus transformed their flesh, metamorphosized their bodies, just as he wanted to change their hearts, metanoein
Then they killed him, and from that deed, just before dying, he also released them

- John Caputo, "The Weakness of God"

Stör mig alltmer på, eller oroas i alla fall alltmer av, fulländning och perfektion, av orörlighet och slutenhet, av att inte bara ha testat alla vägar utan att även ha uppfyllt dem så fullständigt att man inte längre kan gå utan bara sitta i korsningen och se ut över dem, uppfylla dem, men aldrig röra sig på dem
En perfektion lika levande som ett mausoleum

Och jag tänker ställa mig tillsammans med Augustinus och fråga mig: när jag älskar Gud, vad är det då jag älskar? Fast i det här fallet, mer specifikt: när jag ber till Gud, vad är det då jag ber till?
Tänker försöka stjäla ord, inte enbart från vördnadsvärda kyrkofäder eller kätterska postmodernister, utan även från mig själv
Att tala om, tala till, Gud, är delvis att, i förtäckta, insmugna, lömska, ordalag, tala om, tala till, mig själv
Och om jag då ska tala om, tala till, kanske även tala med, mig själv, vilket själv är det då jag vill tala med?
Vill jag tala till min egen upphöjda orörlighet, sträcka mig mot en gudomlig stålkula högt ovan huvudet, för evigt fjättrad av sin egen perfektion, en fulländningens oändliga fångenskap?
Eller vill jag tala till mitt eget såriga jag? Vill jag stå nära min egen inre överstepräst, eller vill jag äta med, sitta på knä bredvid, viska till, smeka, ligga med, mitt eget svaga kött?
Är min bön den bön jag riktar mot Messias, eller är min bön ett krav på att jag, i all min ofullständighet och brist på lämplighet, själv antar den messianska manteln för att frälsa det i mig som är allra lägst ned?

Om så, då är min bön om helande ett krav på att jag även ska vara läkaren, att jag ska förbinda den slagne i mig, äta med tullindrivaren i mig, erbjuda horan i mig min kärlek
Då är min bön den bön Herren vill se, att jag bryter orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok

Men det helande jag har att erbjuda, det är inte den läkedom där såren försvinner
Tvärtom - såren är kvar, för alla att peta i, och för mig själv att se - det är inte det helande som tar bort ärr, som suddar ut dem
Detta helande är inte det äss maktens Gud har i ärmen, och som Han tar fram som sista delen i en krigslist där såren och änkan och den faderlöse ingått som brickor i ett spel, detta helande är inte beviset på en högre styrka, och inte ett förnekande av det trasiga och trassliga
Inte heller ett dyrkande av den morbida martyren, lucky like St Sebastian
Utan ett svalt balsam från Gilead, som Davids son lägger på de spetälskas sår, ett efter ett, utanför Roms portar, men den vackre rabbi Yochanan, ja, hör, även den vackre rabbi Yochanan, som om någon borde förstå vad det handlar om, kanske även mer än sankt Sebastian, han hör honom inte, och så fortsätter det eviga arbetet

Kanske är det såret - med uppmaningen att själv vara förbandet -, den jorden - med uppmaningen att själv vara saltet - en Gud att be till
Men det är en Gud som är lätt att missa, svår att höra
Till och med jag, ja, hör, till och med jag, jag hör honom inte, och så fortsätter det eviga arbetet

And I'm like, that's so abyssinful

Etiopien för mig är: mer läsk än de senaste två åren tillsammans
Mer befriade gaser än de senaste två åren tillsammans och då var ändå jag ko i mitt senaste liv det är sant helt sant
Mer lera i kalsongerna än jag någonsin fått obs har aldrig fått lera i kalsongerna tidigare obs
Mer jag-är-en-fattig-etiopilt-som-tittar-på-dig-med-utsträckta-tiggarfingrar än de senaste två veckorna tillsammans vänta nu de senaste två veckorna har jag ju sprizzat runt i l'Afrique och bara varit ett med den mörka kontinenten det var inget

Nu är jag hemma och ba Gudrun Sjödén och afrikansk dans och surdegsbröd och etiopisk afton med väninnorna men jag orkar inte baka injera och göra shirowot på riktigt äh vad fan de får nöja sig med pannkakor med köttfärssås
Nu vill jag dreja mina egna krukor och rosta mitt eget kaffe
Fast det var också bara skoj för i Etiopien tar de orostat kaffe ifrån dig vid bagagekontrollen och låter dig köpa det fem meter längre in på flygplatsen för fyrdybbla priset för då är du inte längre på etiopisk mark helt logiskt ta mig i örat

Drömmer om Ernst-Hugo Järegård men egentligen är det bara Haile Selassie jag vill ha han och ingen annan åh nu drar gaserna igång igen

Introitus: Passkontroll, du släpps ombord av mötesvärdarna/flygvärdinnorna, hittar efter mycket om och men din plats (utsökt skräpig musik spelas under tiden) och så kommer processionen/flygvärdinnorna i mittgången
Syndabekännelse: Man sparkar ut alla syndfulla tankar/arabiska terrorister
Kyrie: Man får klartecken från kontrolltornet att köra ut på banan
Gloria: Den vansinniga människan bredvid en slutar försöka prata med en när hennes barn börjar svaja av och an av oro
Oremus/Collecta: "Får jag ber om er uppmärksamhet...", "Utgångar finns i planets främre del..."
Textläsningar: Reklam för lotterier, taxfreevaror och information om dagens film
Predikan: Prästen/piloten börjar av någon anledning prata om vädret (åh, så jag önskar att jag hade varit mer ironisk när jag skrev det här, men det är jag inte)
Offertorium: Prästen/piloten berättar att man tar kort/Euro/dollar
Sursum corda: Alla spänner fast sig
Sanctus: Takeoff
Anamnes: "Det kommer att visas en film under flygresan...", på de alltför små skärmarna ser man en liten kille sitta med sina tolv vänner vid ett bord
Pater noster: Man slår upp tidningen och försöker ignorera den vansinniga människan bredvid en, som åter börjat försöka prata med en
Fraktionen: Lunchvagnen börjar gå runt
Pax: Flygvärdinnan som går runt med vagnen flirtar med en (han är, i likhet med alla flygvärdinnor som inte jobbar för 1) Ryanair eller 2) SAS, ganska snygg)
Agnus Dei: Man börjar gnälla om att man faktiskt hade beställt vegetarisk mat och inte alls vill äta vaddetnuärförsnuskigbitkött de lagt på ens bricka
Kommunion: Man far rakt upp i en kosmisk luftgrop och kraschar med den oändliga verkligenheten

Don't you see? Like, a one, two, three, I'm lost at sea, and it's hard to be, not you but me, yeah, flee, flee, flea, not you-me-we, and up the tree, we're not that free. I'm like: my cup of tea, no, fall on your knee - God, I fall, fall, fall for thee

Brother Ram, Your acute observation that ERIS spelled backwards is SIRE, and your inference to the effect that there is sexual symbolism here, have brought me to some observations of my own. ERIS spelled fore-part-aft-wards is RISE. And spelled inside out is REIS, which is a unit of money, albeit Portugese-Brazilian and no longer in use. >From this it may be concluded that Eris has usurped Eros (god of erotic love) in the eyes of those who read backwards; which obviously made Eros sorE. Then She apparently embezzeled the Olympian Treasury and went to Brazil; whereupon She opened a chain of whorehouses (which certainly would get a rise from the male population). I figure it to be this in particular because MADAM reads the same forwards and backwards. And further, it is a term of great respect, similar to SIRE. And so thank you for your insight, it may well be the clue to the mystery of just where Eris has been fucking around for 3125 years. FIVE TONS OF FLAX!

Modern har kommit och gått, på mer än ett sätt

Och jorden snurrade öde och tom
Och allt var tyst över haven
Då hördes en röst ifrån ovan
Och det vart ljus den första dagen

Och rösten sade frambringen frukt
Och må de hava sitt frö på jorden
Och inga brott var ännu begågna
Den andra dagen kom till norden

Och till sin avbild gjorde rösten en man
Och en kvinna att älska varann
Och dom blev kungar på jordklotets rund
Det var den tredje dagens rand

Så vem skall be för Babylon
Sjung en psalm för Babylon
Fall på knä för Babylon
Slå på trumman för Babylon
Faller

Man och kvinna lärde sej eld
Och byggde riken och murar
Den fjärde dagen var murarna så långa
Att ingen visste var dom slutade

Och ingen hörde ej längre någon röst
Här växte städer mot skyarna
Den femte dagen då våren blev höst
Föll det ett regn över mänskobyarna

Och inga murar kan stoppa ett regn
Som faller år efter år
Den sjätte dagen har en röst mig berättat
Var jorden som ett öppet sår

Så vem skall be för Babylon
Sjung en psalm för Babylon
Fall på knä för Babylon
Slå på trumman för Babylon
Faller

Och jorden snurrade öde och tom
Och allt var tyst över haven
Då hördes en röst ifrån ovan
Och det vart ljus den sjunde dagen

Så vem skall be för Babylon
Sjung en psalm för Babylon
Fall på knä för Babylon
Slå på trumman för Babylon
Faller

- "Bibel", av Imperiet

Det finns två böcker jag håller för högheliga, eller kanske inte högheliga, kanske mer hyperheliga, som i, ovanför helighet
Dessa två böcker är syskonen Shir haShirim och Qohelet, Höga visan och Predikaren
De fungerar lite som Gaimans syskon Desire och Despair - den ena är flirtig, glad, ansvarslös, väldoftande, kåt och pubertal, medan den andra är gammal, grå, stillsam, kontemplativ, vemodig, kanske ångerfull
De är på något vis bibelns två "svaga" delar, inte bara för att de nätt och jämnt blev kanoniserade, utan också för att de på något vis lämnar ut Gudsordet, i svaghet, nakenhet och intimitet
Här finns inte profeternas pompösa paradoxer, inte Torans teokratiska terrorism, inte Psaltarens systematiska skaldekonst
Här är Gudsordet avslitet alla kläder, alla pretentioner, alla roller: här är det distanslöst förälskat och avgrundsdjupt förbittrat, här är det ungt och perspektivlöst, men också åldrat och desillusionerat



De är på något sätt en ordo non ordinans i bibelns kosmos, stänk av blod och sperma över dess kliniskt vita pergament
De är människoläsarens hopp och fruktan, och de ryms inte i den Heliga skrift - de kom som sagt knappt med innanför pärmarna i vad Gud uttalat med sin rena, upphöjda mun
Två centimeter till höger, och de hade istället varit dregel som rann ur en gaggig gammal mans slappa mungipa, men nu blev det inte så - istället är de en mäktig patriarks Ord, men hoppsan, vad är det denna vördnadsbjudande himmelshärskare säger? Är han ung, kär och hormonell? Är han krokig, ensam och uppgiven?
Blåser även enslighetens vindar över den Endes vidder?
Rör kärlekens kvällsbris upp även hans blomsterbäddar?
Om Höga visan är bibelns Janis Joplin är Predikaren bibelns Thåström
Höga visan är "Like a Virgin" - Predikaren "A Rock and a Hard Place"
De bildar tillsammans kammare i bibelns - men kanske främst tillvarons - rastlösa hjärta,
De är inte det heliga - de är vad det heliga hoppas på, strävar mot, störs ut av
Därav hyperheliga
Därför kallas Höga visan, Shir haShirim, även för Qodesh Qodashim, det allraheligaste

I en period i mitt liv då bibeln mest av allt känns som ett verktyg för folk att hänga upp sina åsikter på, ungefär på samma sätt som folk i akademin kan gömma sina dumheter i ett hav av fotnoter som leder till andra dumskallar, och så vidare i en exponentiellt stupbrant dumhetskurva, ja, då känns de här två tröstande
Jag har, i likhet med resten av biblioteket de ingår i, inte läst dem på månader nu, men de finns där, en stav och en käpp, en krycka och ett ridspö, som för att påminna mig om att det finns bäbisar att kasta ut med badvattnet, om man skulle få för sig att tippa baljan

Min bankdosa har blockerat sig själv, räkningarna trummar stilla på och imorgon kommer mödernet på besök
Tjipp

http://www.southparkstudios.se/episodes/1303/

Den japanska konstitutionens nionde artikel, med statlig översättning till engelska:

第九条　日本国民は、正義と秩序を基調とする国際平和を誠実に希求し、国権の発動たる戦争と、武力による威嚇又は武力の行使は、国際紛争を解決する手段としては、永久にこれを放棄する。

二　前項の目的を達するため、陸海空軍その他の戦力は、これを保持しない。国の交戦権は、これを認めない。

ARTICLE 9. Aspiring sincerely to an international peace based on justice and order, the Japanese people forever renounce war as a sovereign right of the nation and the threat or use of force as means of settling international disputes. (2) To accomplish the aim of the preceding paragraph, land, sea, and air forces, as well as other war potential, will never be maintained. The right of belligerency of the state will not be recognized.

Och detta av ett land som fick två atombomber rakt i ansiktet
Folk kan faktiskt ta sig över trauman (nudge, nudge, Israel, know what I mean, get what I say?)

Kul att gamla minnen kan komma tillbaka på sådana här vis
Hur många gånger har man inte befunnit sig i landet Lajvien, och hört den här sjungas?
För övrigt har jag och kamrat Vacker som plan att bege oss till det landet någon gång snart igen

Kan någon förresten komma ihåg Nordman?
Jag tycker aldrig att han fick tillräckligt mycket uppmuntran, den gamle snusmumriken
Här klättrar han upp ur sitt övervintrade asahål, redo att med vadmal och sejdkonst rossla ur sig sin nordiskt oundvikliga ensamhet, en vevlirans och nyckelharpans Winnerbäck, men med mycket stiligare skäggväxt
Ibland undrar jag om Nordman stod Allfader Oden eller Lisa Ekdahl närmast
Och jag menar; kom igen, vem av oss kan fortfarande inte få Vandraren eller Laglöst Land på hjärnan, när man som minst anar det? Det är en bedrift av en skogstomte som ju faktiskt måste ha vuxit upp under en stubbe, en sorts Mowgli, fast uppfostrad av troll
Dessutom är det kul med folk som försöker se ut att vara femtio när de utan skägget skulle se att vara ungefär, tja, sjutton
Därför vill jag utbringa en skål för Håkan Hemlin och nordmännen

Just som jag skrev det hostade den blombukett jag för närvarande har i min vas
Srsly

Inte för att jag kan säga emot dem - under större delen av min barndom bodde jag med Hållbus Totte Matsson i Hedningarna och somnade till ljudet av folkmusikens finare förebilder och violiners vemodiga visor
Kanske känner de doften av Äppelbo gånglåt i min aura, kanske uppfattar de minnen av stråkar och en fiollärare med enorm, röd näsa och grått stålhår (ack, Sigurd, jag minns dig än)
Men törhända förhåller det sig så enkelt, att mina liljor diggar etnopop

Nåväl, nog om detta
Nu vandrar vi vidare, vi våldsamma vaner
Vamos

Irritationsmomentet über allt annat kvarstår: jag tycks inte kunna få mina stackars synapser att koppla att svärd och svartkonst, komplett med trollhackande trubadurer, barska barbarer och depressiva dvärgar faller in under givande sysselsättning
Men det är verkligen svårt så in i Norberg att stänga av kvalitetskonstapeln och låta den inre lajv-och-larv-beatniken komma till skrifts
Jag ägnade gårdagen åt att spotta och fräsa över det heliga helgalna landet, och sedan förvirra ett årsmöte för en intet ont anande bostadsrättsförening, sedan kom jag till Greklands undsättning och nu ligger jag här i sängen och försöker fatta och författa, det förra på nederländska, det senare på svenska
Jag har nu visserligen författat en rent djävulsk textmassa de senaste åren, men påfallande lite av det har varit av det skönlitterära slaget och nu, vet ni vad jag vill göra? Jag vill inte hellre än kräkas ur mig en lagom småtattig fantasyberättelse, utan att ta alltför mycket hänsyn till vare sig språk, story eller sannolikhet
Jag hävdar inte att jag skriver något av kvalitet - det vore förljuget och dessutom tämligen lätt att avfärda efter att ha slängt ett öga eller tre på de rabatterade rader jag planterat ut här i trädgården, rader av något som ibland känns som penséer, ibland som kaktusar
Men det hindrar mig inte att notera att jag för tillfället är tämligen fjättrad av en inre polispatrull av pompösa proportioner, en präntarens produktivitetshämmande prosaslaktare
Nej, låt mig få pröva på att prutta ur mig en pastisch till protagonist, en provokationslös person utan påhittiga, pigga påfund
Eller: hacka orcher samtidigt som man står och tvättar sina underkläder