På min kammare en goddaglig timma i smålandande trakters skog. Försjunken i egokrökt ångstlighet kvarkar jag mig fram mellan stagneliska vemodsvurpor, ack, jämmerns ljudliga jakt av jagets lättnedlagda villebråd. Huru goda var icke de tält vid vilka jag växte upp, där min far slöt mig till sitt bröst, där min spädbarnsliga näsa gröpte bukfettshålor bland päronpäls, kärv kärlek, å, jo, nog pustar patriarkens punktliga parentskap tillgivenhet i mitt suckande hjärta, där jag nu sitter utvandrad ur lyckans lagomsliga länder. Ja, hur svår är nu inte min lurkiga lott, min nesa. Med tårgegg i ögonvrå och smul i munnens älsklingspipa har jag vandrat denna jorderund i mycken nedstämning, vars knorriga krokighet jag inte vilja klä i ord.
Nej, bättre då att krumma sin ryggs längd och tyska till sig i germansk hjärtlighet och jollrande yoghurtslig jämvikt. Käre läsare, döm mig inte med hårdhets linjalitet utan knäpp min nos i ömslig omhändertag. Annars kommer min sorg att rullas likt uppå en pinne av snål bark och ostudslig spänstbrist. Barnslig brist på bot och bättring må icke komma i vägen för mitt värv, att locka min skalps päls och söka finna den mentalmättnad som ej står att finna för oss knorra och ystra människobarn. Tänk att arma Åse är död, sliten itu av de vilda grisar, vilka han sökte stävja och betämja i mänsklig godtjänst, med fåfänglig grymthet till lerig följd.
Tag lärdom av denna onda bespisning och betänk, ja, betänkt det faktum att det tryne som man födde, kan komma att bita en i ens tass. Jag felstavar mig fram genom ett fnurkighetens arma rike och söker lättnad för min själs förfärsamhet och fällande höstpäls. Var gives mig den ljuvt morrande människofamn - blöt och varm - som jag söker?
Ge mig blott en tunna upphettad lera, så kan jag dö nöjd.