Jag vet att jag redan citerat den här texten men när jag träffade Namnen kände jag (fast jag hade inte då sprungit längs Amsterdams gator och jag hade inte varit till Holland och jag har fortfarande inte sett New York eller Golden Gate) såhär:

We screamed and we ran,
streets of old Amsterdam
looking for payphones to call
but none of our loved ones
would quite understand
sometimes we just live for the fall

And I've been to Holland and I've been to New York
and I've seen the Golden Gate Bridge
and I've done the things my parents have dreamed but I aint never seen nothing like this

När jag skriver (omskriver beskriver föreskriver) mitt liv och mina ting nu är orden få men fasta
Jag drabbades av främmande intrång den gången - en Levinas uppenbarelse av den Andres nedstigande uppifrån en flygande holländare en romans med en pojk en dröm en stad ett språk
Jag släpades öm och trött genom nedre länders jord och ord och ja jag börjar få tillbaka känseln nu tackar som plågar
I ett språk där man ni:ar Gd trängde Hon sig på i viskning och kravbrämmad blick - ett hjärtas närhet då det pumpar blod ut i någon annans ådror (det kallas förbund)

När jag beskriver mig dyker ibland en bild upp
Bilden av ett frilagt ollon ömt och oskyddat omskuret ta det lugnt inte peta för hårt
Kanal för njutning och känsligt för smärta
Fast det är inte så ofta den bilden dyker upp mest nu när jag måste skriva om det

Jag möter goda samtal och spelar upp nervositet inför kända och okända blickar en mjuk (hennes ögon är som vårdimma över en äng förr i tiden kunde bönderna inbilla sig älvor i den) och en samlad koncentrerad glittrande som en slipad granat (jag tror inte att forna tiders bönder såg sådana ögon så de kanske inte kunde se några sagor i dem)
Min röst är inte lika stark men lugnare och jag läser (Anne Carson igen):

Verkligheten är ett ljud, man måste ställa in rätt frekvens inte bara skrika