På min kammare en goddaglig timma i smålandande trakters skog. Försjunken i egokrökt ångstlighet kvarkar jag mig fram mellan stagneliska vemodsvurpor, ack, jämmerns ljudliga jakt av jagets lättnedlagda villebråd. Huru goda var icke de tält vid vilka jag växte upp, där min far slöt mig till sitt bröst, där min spädbarnsliga näsa gröpte bukfettshålor bland päronpäls, kärv kärlek, å, jo, nog pustar patriarkens punktliga parentskap tillgivenhet i mitt suckande hjärta, där jag nu sitter utvandrad ur lyckans lagomsliga länder. Ja, hur svår är nu inte min lurkiga lott, min nesa. Med tårgegg i ögonvrå och smul i munnens älsklingspipa har jag vandrat denna jorderund i mycken nedstämning, vars knorriga krokighet jag inte vilja klä i ord.
Nej, bättre då att krumma sin ryggs längd och tyska till sig i germansk hjärtlighet och jollrande yoghurtslig jämvikt. Käre läsare, döm mig inte med hårdhets linjalitet utan knäpp min nos i ömslig omhändertag. Annars kommer min sorg att rullas likt uppå en pinne av snål bark och ostudslig spänstbrist. Barnslig brist på bot och bättring må icke komma i vägen för mitt värv, att locka min skalps päls och söka finna den mentalmättnad som ej står att finna för oss knorra och ystra människobarn. Tänk att arma Åse är död, sliten itu av de vilda grisar, vilka han sökte stävja och betämja i mänsklig godtjänst, med fåfänglig grymthet till lerig följd.
Tag lärdom av denna onda bespisning och betänk, ja, betänkt det faktum att det tryne som man födde, kan komma att bita en i ens tass. Jag felstavar mig fram genom ett fnurkighetens arma rike och söker lättnad för min själs förfärsamhet och fällande höstpäls. Var gives mig den ljuvt morrande människofamn - blöt och varm - som jag söker?
Ge mig blott en tunna upphettad lera, så kan jag dö nöjd.

Minnesbilder fladdrar - malar, nattflyn - i huvudet i hjärtat, nyper till saknad eller glädje
Oväntad invandring i varandras liv, och vi lyckas stå för att vi båda är utknuffade i ordlös förundran

Jag förstår inte det här, och förstår inte hur jag ska kunna börja förstå det
Ett par specifika minnen ligger inbrända som ett raster ovanpå min vardag och ibland råkar jag fokusera ögonen fel och då förlorar jag mig i dem (mitt under släktmiddagar)
Jag hungrar, törstar, darrar, känner mig samtidigt underligt tillfreds på ett sätt jag inte gjort på mycket, mycket länge
Det finns så starka kärleksfrön i det här, och så god mylla
Det brister ut, blommar upp
Knoppar sväller, nektar flödar

Darrande flämtande lugnt rullande rytmiskt rasande rivande rofyllt
Remember when I moved in you
The holy dark was moving too

Vi avbryter för glass och Carl Sagan, jag känner min själ vidröras, gråter stilla inombords
Ord byts mot kött igen, en rörelse mellan ömhet, avhållsamhet, åtrås vilda vyer, sensuellt utgivande vrider sig - en orm i och mellan, beundran, tjänande

Vännen med häxblick säger när hon ser oss: ni ser ut som väsen från en annan verklighet
Vi kolliderade och puttade ut varandra och nu står vi i förundran, skönhet

Bild: mitt hjärta, en kärnreaktor
Mina cirklar är rubbade, av en pojk som förstår varför man kan gråta till Amelie-soundtracket, varför svanar och velociraptorer är typ samma grej och som fortfarande spelar Jurassic Park-musiken

När man introduceras för någon på japanska säger man どうぞよろしく - dôzo yoroshiku
Ordagrant betyder det:
Snälla, bry dig om mig hädanefter

Många gånger i livet känner jag för att säga till människor
Dôzo yoroshiku

Jag känner även för att säga
Jag vill bry mig om dig hädanefter
Men så säger man inte på japanska

Det finns ingenting utanför texten
men väl utanför manus
När huvudskådespelerskan är på väg ned från scen, snubblar på ljussladden, faller
för någon
som själv tycks fallen
ur skyarna

Jag försöker lära mig den här nya vokabulären
Fikonspråk i äppelträdgården

S: Jag vill implodera mot din hud
J: Då vill jag absorbera dig med min hud

I've dropped my paintbrush in the dirt
...
I just couldn't bring him back

Någon gång måste även jag få fundera på konsekvenserna av att lämna ros och lilja och rhododendron åt sitt öde, lägga mig ned och låta dem växa över mig, eller frysa till rimfrostnupna bruna knotor i annalkande höst
Det är mycket som tränger in nu, det blåser i trädgården och sommaren är snart över
Jag vet inte vart jag styr hän därefter

För ovanlighetens skull känner jag mig uttråkad, men i det även jagad och på spänn med spetsade öron - släpigt seg och stressad i inre omfamning
Jag försöker frigöra ouppfostrat humörs vilda svängningar men är inte dum nog att missa det uppenbara: huvudet barkar i en riktning jag inte vill

Ibland kräver jag mycket vatten i min själs jord,
Ibland kan jag gå länge över torrsprucken mark

Jag väntar på teshuva
På omvändelse
På svar

V1: Hej vin
V2: Hej vansinne

Jag vet att jag redan citerat den här texten men när jag träffade Namnen kände jag (fast jag hade inte då sprungit längs Amsterdams gator och jag hade inte varit till Holland och jag har fortfarande inte sett New York eller Golden Gate) såhär:

We screamed and we ran,
streets of old Amsterdam
looking for payphones to call
but none of our loved ones
would quite understand
sometimes we just live for the fall

And I've been to Holland and I've been to New York
and I've seen the Golden Gate Bridge
and I've done the things my parents have dreamed but I aint never seen nothing like this

När jag skriver (omskriver beskriver föreskriver) mitt liv och mina ting nu är orden få men fasta
Jag drabbades av främmande intrång den gången - en Levinas uppenbarelse av den Andres nedstigande uppifrån en flygande holländare en romans med en pojk en dröm en stad ett språk
Jag släpades öm och trött genom nedre länders jord och ord och ja jag börjar få tillbaka känseln nu tackar som plågar
I ett språk där man ni:ar Gd trängde Hon sig på i viskning och kravbrämmad blick - ett hjärtas närhet då det pumpar blod ut i någon annans ådror (det kallas förbund)

När jag beskriver mig dyker ibland en bild upp
Bilden av ett frilagt ollon ömt och oskyddat omskuret ta det lugnt inte peta för hårt
Kanal för njutning och känsligt för smärta
Fast det är inte så ofta den bilden dyker upp mest nu när jag måste skriva om det

Jag möter goda samtal och spelar upp nervositet inför kända och okända blickar en mjuk (hennes ögon är som vårdimma över en äng förr i tiden kunde bönderna inbilla sig älvor i den) och en samlad koncentrerad glittrande som en slipad granat (jag tror inte att forna tiders bönder såg sådana ögon så de kanske inte kunde se några sagor i dem)
Min röst är inte lika stark men lugnare och jag läser (Anne Carson igen):

Verkligheten är ett ljud, man måste ställa in rätt frekvens inte bara skrika