Ibland tänker jag att jag borde skriva ett verk i stil med "Till kärvhetens försvar"
Efter ett samtal med en som - i häftiga ordalag - uttryckte sin frustration över frikyrkovärldens ytlighet och glättighet, slog det mig vad som är nyckeln till att jag gillar de tidiga reformatorerna, kanske främst Calvin vars psalmkommentar jag bläddrat runt lite i på sistone (och häpnat över den stilla mjukhet som flödar likt mjölk bakom bokstäverna): nyckeln ligger i den nästan våldsamma kärvheten
Det som drar med de hårda högtiderna - Yom Kippurs dånande dom och yra tysta förlåtelse och Tisha b'Avs svärta, smärta, utan färger bjärta - är att deras ord är tunga, vassa och hårdhänta nog för att tränga genom huden och skada mig, får mitt hjärta att blöda inom sig och mina händer att darra
Finns där ett hallelu-Ja, måste där finnas ett eicha! Klagovisorna måste stå rygg mot rygg med Höga visan - kommer den ena inte in i Skriften kan inte heller den andra göra det

För mig är det Torans skadskjutna hjärta, den slungsten som denna lilla text kan kasta iväg mot mitt väldiga ego och fälla det
En av de bästa bibelläsningar som någonsin vidrört mig är antagligen Leonard Cohens:

You say I took the name in vain
I don't even know the name
But if I did, well really, what's it to you?
There's a blaze of light in every word
It doesn't matter which you heard
The holy or the broken Hallelujah

I did my best, it wasn't much
I couldn't feel, so I tried to touch
I've told the truth, I didn't come to fool you
And even though it all went wrong
I'll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah

Det är Skriftens elegier som tjusar mig, som blir dess lovsång, en lovsång till den som ibland kan vara terapeuten men oftare själv är den lidande, den som behöver mig mer än jag behöver Henom
En evighet av makt och vishet och skaparkraft är ingenting om man har ett hjärta, och om det är något jag tycker att Calvin och reformatorerna upptäckte, tillsammans med många andra (däribland profeterna), så är det detta flämtande, ömtåliga hjärta
Det manar till ömhet, men det manar också till vrede och kompromisslöshet, en stränghet man inte kan förvänta sig av den som inte har något att förvalta och försvara
En tigermamma är bara tigermamma om hen har ett barn
Bara den som bryr sig blir arg

Och där bottnar min vrede, utan att försöka smickra mig själv, gentemot de enkla och snälla läsningarna, de glättiga eller vårdslösa, de kravlösa, kramiga läsningarna
Min vrede mot dem grundar sig i att de är ogudaktiga, både i att de lägger plåster på brutna ben när folk kommer till Skriften för att leva eller dö, och i att de vrålar sina reklamvisor så högt att ingen kan höra den levande Gudens gråt bakom

Torans första bokstav är ב, beit, dess sista är ל, lamed, dessa bildar ordet לב, "lev", hjärta
Detta hjärta är brustet, skilt åt av fem Moseböcker