I lydnad till den moderiktiga agnosticismen, eller förförda av stoicismens falska lockelse och oegennyttans skönhet, inbillar sig många att de utan att vackla kan acceptera föreställningen att tanken inte kommer att vara mer än ett ögonblick på jorden och att vi under detta ögonblick måste ge allt - tanken är 'en blixt i mörkret'
Vi hävdar att dessa människor lever i en illusion, därför att de inte har följt konsekvenserna av vad detta betyder ända till slutet: universums totala död
Vi är övertygade om att de omedvetet drar sig undan innan de når botten av orden de använder
Något av denna 'blixt', tror de, kommer att förbli - något kommer att fångas upp i ett medvetande, i en spegel, i en blick... Det är emellertid detta sista hopp som måste försvinna för att man skall nå fram till... den absoluta dödens begrepp
Nej, inte ens detta (det vore stort nog för universum att för ett ögonblick ha funnit behag inför en blick som aldrig slocknar!), utan en blind och total natt omkring oss, en natt som inte låter någon ana något av allt det som vi har förstått och erövrat...
- Pierre Teilhard de Chardin, "Jordens medvetande"
Det är skönt att ta i denna förgängelse, fåfänglighet och skörhet så mycket man nu vågar
Jag minns hur jag i den Gyllene staden gick runt bland nedfallna stenar från ett en gång så mäktigt tempel, strök bland ruiner och tänkte att det var lustigt att dessa starka stenar inte var särdeles mycket mer beständiga än de kyssar jag tagit emot natten innan
Och nog skrämmer det mig, denna totala förgänglighet, den som tar ifrån mig tanken om att jag kommer att kunna sätta mina avtryck på jorden
Jag har alltid tänkt mig att jag kan dö, så länge jag efterlämnar något; något målat, några dikter, några verk, några tankar som kanske kan publiceras postumt
En Stagnelius, kanske, eller något mer blygsamt
Men vad betyder väl sådant, vad betyder någon annans blick på ens döda hands verk, när även blicken kommer att ruttna i sin ögonhåla, och när själva jorden vi båda - jag och blickens ägare - ligger i en dag kommer att förgås?
Det sätter en på plats, tvingar en till ödmjukhet, inte inför något särskilt - förutom livet själv
Människan - av jord är hon kommen, till jord skall hon åter varda
Med sitt liv vinner hon sitt bröd, hon liknar den bräckliga skärvan, det förtorkade gräset, den vissnande blomman, den försvinnande skuggan, det bortilade molnet, den hänfarande vinden, stoftkornet, som blåses bort, drömmen, som förgår
