Memento Mori

Och porten mellan dött och ännu ej dött står öppen, mellan levande och evigt levande
Det sköra lyser fram genom alla lager av skräckslaget självtröstande, av system uppförda för att lugna och dölja och skyla
Skyla den hårda sanning att vi alla köttets väg ska gå, och att vi alla kommer att få våra kroppar ömt omfamnade av döden
Förruttnelse, hasta, o älskade brud
Att bädda vårt ensliga läger
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger
Och även om portarna står öppna nu, och häxorna samlas till sabbat, och ylande jakter går genom höstkalla skogar, så är det denna sanning som avtäcks
Det påminner en om att hur skör man är - skulle jag snubbla på väg mot sängbordet och falla genom fönstret skulle jag krossas mot trappan tre våningar nedanför
Det är allt som krävs
Men i skörheten tycker jag mig också finna en uppmaning, en liten viskning om vad det innebär för livet, och vad bräcklighetens tråd tillför i livets väv - den ökar livets ofrånkomliga, dyrbara storhet

Samma öde drabbar alla,
den rättfärdige och den orättfärdige,
den gode och den onde,
den rene och den orene,
den som offrar och den som inte offrar
Det går den gode och syndaren lika,
den som svär eden och den som vägrar
Det är ett ont det som sker under solen, att alla går samma öde till mötes
Människornas hjärtan är fulla av ondska, dårskap bor i dem livet igenom, och till sist skall de samlas till de döde
Den som tillhör de levandes skara har ännu något hopp
Bättre en levande hund än ett dött lejon
De levande vet at de skall dö, men de döda vet ingenting
De har ingen lön att vänta, minnet av dem är borta
Det är slut med deras kärlek, deras hat och avund, aldrig mer tar de del i det som sker under solen
Ät ditt bröd med glädje och drick ditt vin med glatt hjärta - Gud har redan sagt ja till vad du gör

- Predikaren 9:2-7

Aqua Vitae

Jag vet en brunn som flödar, en vattenåder,
fast natten råder

En evig källa har i lönndom runnit;
jag vet så väl var den sitt läger funnit,
fast natten råder

Dess uppkomst vet jag ej ty den har ingen,
men vet: all uppkomst är den själv för tingen,
fast natten råder

Vet att i skönhet har den ej sin like,
att därur dricker jord och himmelrike,
fast natten råder

Jag vet att i det flödet utan botten
har ingen vadat mot en strand och nått den,
fast natten råder

Dess glans kan intet skymma och förställa;
jag vet: allt ljus har där sin ursprungskälla,
fast natten råder

Vet att så rikt är svallet att det räckte
för himmel, helvete och mänskosläkte,
fast natten råder

- Johannes av Korset, ur "Sång av själen som fröjdar sig åt att känna Gud genom tron"

Figur jag en gång fann på en fasad i Rom - än idag identifierar jag mig lite med den

Ave Regina Caelorum

Så är hon tillbaka, med en helt meningslös text, och ett ganska irriterande beat, som inte hade varit värt att lyssna på om det inte varit för det tv-spelsartade synthblippet
Men det är inte musiken jag vill att ni riktar in er på, utan videon
Inte "hör, du som har öron" utan "se, du som har ögon"
För hon har gjort det igen
I en helt vanlig video, där hon dansar runt lite och flirtar med småpojkar, lyckas hon än en gång utstråla total dominans
Notera hur hon filmas något underifrån, se uppsynen i ansiktet då hon närmar sig kameran, axlarna som förvandlar henne från cupcakebrud till dominatrixdamen deluxe
Hon njuter oförblommerat av vad man bäst kan beskriva som heterosexuell pederasti, och hon känner till sin ålder och ställning när hon ointresserat puttar bort den arme gossen
Det är onekligen även intressant hur hennes klänning upptill är rentav modest men nedtill låter tantens trosor glutta fram titt som tätt
I allt, när pojkarna förlorar kläderna lite här och där, rörs inte denna discorustning en tum
Notera vidare den genom videon allt tydligare onanin, muskellåren som säger "snart kniper vi objektivet av kameran"
Omgiven av idel män framställer hon sig själv som en titan, från sjuttiotalet snarare än den ktoniska eran, men principen kvarstår, och när hon i slutet av videon faller, är det som om hon vore Goliat, eller kanske Jerusalems tempel
Detta är även första gången jag faktiskt noterat hennes röda tråd - hell den scharlakansröda kvinnan!

Dessutom är det kul att hon ser ut som en Adepta Sororita

(död och reklam seglar så hand i hand, milt förda framåt mot väntande strand)

Vanitas Vanitatum

I lydnad till den moderiktiga agnosticismen, eller förförda av stoicismens falska lockelse och oegennyttans skönhet, inbillar sig många att de utan att vackla kan acceptera föreställningen att tanken inte kommer att vara mer än ett ögonblick på jorden och att vi under detta ögonblick måste ge allt - tanken är 'en blixt i mörkret'
Vi hävdar att dessa människor lever i en illusion, därför att de inte har följt konsekvenserna av vad detta betyder ända till slutet: universums totala död
Vi är övertygade om att de omedvetet drar sig undan innan de når botten av orden de använder
Något av denna 'blixt', tror de, kommer att förbli - något kommer att fångas upp i ett medvetande, i en spegel, i en blick... Det är emellertid detta sista hopp som måste försvinna för att man skall nå fram till... den absoluta dödens begrepp
Nej, inte ens detta (det vore stort nog för universum att för ett ögonblick ha funnit behag inför en blick som aldrig slocknar!), utan en blind och total natt omkring oss, en natt som inte låter någon ana något av allt det som vi har förstått och erövrat...

- Pierre Teilhard de Chardin, "Jordens medvetande"

Det är skönt att ta i denna förgängelse, fåfänglighet och skörhet så mycket man nu vågar
Jag minns hur jag i den Gyllene staden gick runt bland nedfallna stenar från ett en gång så mäktigt tempel, strök bland ruiner och tänkte att det var lustigt att dessa starka stenar inte var särdeles mycket mer beständiga än de kyssar jag tagit emot natten innan
Och nog skrämmer det mig, denna totala förgänglighet, den som tar ifrån mig tanken om att jag kommer att kunna sätta mina avtryck på jorden
Jag har alltid tänkt mig att jag kan dö, så länge jag efterlämnar något; något målat, några dikter, några verk, några tankar som kanske kan publiceras postumt
En Stagnelius, kanske, eller något mer blygsamt
Men vad betyder väl sådant, vad betyder någon annans blick på ens döda hands verk, när även blicken kommer att ruttna i sin ögonhåla, och när själva jorden vi båda - jag och blickens ägare - ligger i en dag kommer att förgås?
Det sätter en på plats, tvingar en till ödmjukhet, inte inför något särskilt - förutom livet själv

Människan - av jord är hon kommen, till jord skall hon åter varda
Med sitt liv vinner hon sitt bröd, hon liknar den bräckliga skärvan, det förtorkade gräset, den vissnande blomman, den försvinnande skuggan, det bortilade molnet, den hänfarande vinden, stoftkornet, som blåses bort, drömmen, som förgår

Sorgen och Glädjen

Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans,
Medgång och motgång här tätt följes åt
Skyar med solsken och suckar med gamman
Skiftar alltjämt på vårt jordiska stråt
Jorderiks gull, stoft är och mull
Himlen allen är av salighet full

Nyckfull är lyckan till väsen och tycke
Sorgen tar säte i konungens barm;
Ofta ett bröst under kosteligt smycke
Gömmer sin oro och hemliga harm
Alla har sitt, hårt eller blitt
Himlen allena är sorgerna kvitt

Välde och rikedom, visdom och ära,
Ungdom och hälsa i blomstrande år
Högt över andra sitt huvud kan bära,
Måste dock vissna och läggas på bår
Natt faller på, allt skall förgå,
Himmelens salighet ensam bestå

Skönaste rosor på törnbusken glöder,
Vackraste ört kan ha gift som förgör
Kinden kan blomstra, fast hjärtat det blöder,
Morgonens glädje om aftonen dör
Brusande skär, hotar oss här
Himlen är hamnen och tryggheten där

Ångest skall bytas i frid som oss gläder
Plåga skall vändas i hälsa och hopp,
Armodet skrudas i rikaste kläder,
Svaghet förvandlas till kraft att stå opp
Ondskan skall stå, fängslad i vrå
Allting kan himmelen omskapa så

Låt då min lott och min lycka få falla,
Så som min Fader och Skapare vill
Avund må tömma sin giftiga galla,
Världen bedriva sitt ränkspel därtill
Sorgen skall dö, salighets frö
Växa till blomma på himmelens ö

- Thomas Kingo, "Psalm 269", 1681

Protestantisk eskapism och makaber mjältsjuka under ljuvt kyrklig skrud, åh, Discordia! Förruttnelse, hasta, o älskade Brud, att bädda vårt ensliga läger!

Beter één vogel in de hand dan tien in de lucht

Tillägnad Luther

X säger: Men när det finns liturgiska ärkeregler som bottnar i luthersk ocd
Kallisti säger: Ocd? Nej nu! Utan herr Luther skulle vi fortfarande behöva kämpa oss genom sju timmar av latin, skitnödiga bugningar och italienskt kitschiga fjantpsalmer
Jag skulle ge honom en liturgiskt korrekt, enligt kyrkoåret timad och i enlighet med den augsburgska bekännelsen utförd avsugning när som helst för den reformen
X säger: Åh, jag vill ha oralsex! Eller vill jag det?
Kallisti säger: Med Luther??