Jag drömmer om moskéer och Män

Och nog måste jag säga att det känns,
som vore jag en eremit uppe på mitt berg
Mediterandes över tingens existens,
Och falukopparn, den blev grön av ärg

Jag har köpt en brownie jag inte vill ha, fokuserat på inre ljus på tunnelbanan (fokusera!fokusera!fokusera!fade out...), lyssnat på podcasts om Brahman och själens relation till den och till maya och snart går jag här och eldar smör eller något

Eller så slutar den planerade Jerusalemvistelsen i att jag sitter i någon gammal synagoga ute på landsbygden och läser förborgade kabbalistiska texter, låter skägget växa och kroppslukten förvärras medan jag tar mig genom de sju portarna och förbi de sju väktaränglarna och förlorar talförmågan och istället börjar uttrycka mig med att teckna hebreiska bokstäver i luften och då och då humma olika mantran (kosher mantran, förstås)

Nej, men i sanningens namn blir man ibland lite trött över västvärldens institutionalisering, som fått Toran inlåst bakom skåp, och mässan inlåst i små skåp, som sätter stängsel runt altaren och bygger höga kyrkor där Gud inte når ned och människorna inte når upp
Det är inte så det kan gå till, inte när man bes
Mina böner är inte "konungars konung! Vi lyfter våra hjärtan till dig i ödmjuk tillbedjan" - för mig tar den Heliga, välsignad vare Hon, bara på sig kronan några dagar om året, och då inte för maktens skull, utan för att åter blåsa liv och nåd i ett universum som behöver att Han sitter högst upp

Alf Hambe återvänder till mig med:

"Det högst härskande sitter inte och tynger människornas mark från en tron
Det färdas långt borta och nära som en dröm, en ständig rörelse mellan synligt och genomsynligt"

För resten av årets dagar... morgnar, kvällar, nätter - man blir lätt lite hemlighetsfull, förtegen, blyg (?), men vill inte förringa något eller lägga fram det sådär lagom distanserat eller kaxigt halvnonchalant - så är kronan bortglömd, och huvudet åtkomligt
Och jag minns mjuka kyssar och äkta dofter, fingrar som skriver namn över en rygg (ansiktet får jag inte se); hemliga, outtalbara namn, mina namn, hemliga och uppenbarade, och Namnet, hemligt och uppenbarat
Och någons mörka lockar glittrar av nattens dagg och någons andedräkt doftar av jord och blod, nåd och ljus
Skulle jag förringa det, krympa ned det till en kungakrona, det tumlande, rumlande, fumlande konstverk som skapas, på en bädd av kryddor, eller i alla fall på lagom tvättade lakan?
Vad är det som händer där? Kan man säga att det är ett "jag" som möter ett "du" - är "jag" så stor, och "du" så liten? Kan man säga att man fyller upp ett Jag, och att Hon får plats i ett Du?

Inte för att det alltid är så när man bes - det kan jag inte påstå
Men jag läser Bhagavad-Gita och missar alla poänger och tolkar bara om det till mitt eget och tänker "hineini" - här är jag
Och längtar och drömmer

Nå, frid vare med någon
Jag ska äta upp min brownie