Uke in Training

Tog en quiz om huruvida jag är seme eller uke
Ledsen, men det är nog bara yaoiläsare som förstår de begreppen (men det lär väl gå att finna på wikipedia, antar jag)

Musica Universalis

För den som faktiskt vill höra sfärernas musik, klicka nedan
Det är alltså en kille som tagit ljudet från planeternas passerande och speedat upp det något så vansinnigt, och på så vis faktiskt fått fram sfärernas musik, hörbar för det mänskliga örat
Pythagoras skulle ha svimmat av stolthet


Mer info går att hitta här

In Medias Res

I och med det här inlägget blir maj den månad under vilken hälften av den här bloggens inlägg skrivits
Lustigt hur mycket allvarligare det här blev än jag tänkt mig (framförallt maj, som varit ganska väsensskilt från de andra månaderna), men också hur mycket flummigare det blev
Det blir aldrig som man tänkt sig, är väl den ständiga läxan
Och på något sätt försöker jag nog ändå uttrycka mig själv här, kanske inte genom att skriva vilket smink jag precis köpt, eller genom att fläka ut mitt privatliv och lägga fram mina vänner till allmän beskådan
Men i eggen som uppstår när vinklarna pose och parodi möts framträder något som kan liknas vid sanning, och som hursomhelst kan liknas vid mig
Kanske står jag att finna här någonstans


Sedan blev jag under tågresan hem åter påmind om varför man bör hata Dalarna av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av all sin kraft, och det kan sammanfattas i ordet: Borlänge
Jävla ärkebönder
De var primitiva redan i Cromagnonmänniskans ögon

Kvällsmål i Falun
Frukost på Kungsholmen
Saker är lite mer som de ska
Somnar, vaknar, somnar, vaknar, äter ostmackor, blir struken på ryggen
I Stockholm glittrar morgonljus mellan dropparna och små regnbågar kikar fram

Fetma - om katten själv får välja

Ecclesia

Smygersmygersmyger genom regnet, fram över kullersten och kopparslagg, trånga gränder, bondlurkssnagg

Och när man når själva hjärtat av Falun, om det finns något hjärta i staden där allt ändå påminner om utspillt, intorkad, brunfläckigt blod, då ser man Kristine kyrka

Rött tegel, koppartak, stor som stadens uppsvällda ego, en av de första kyrkorna efter reformationen - oturligt nog döpt efter reformatorkungens katolska avfälling till dotter
Och väl därinne smyger jag också, som alltid, smyger fram till högaltaret, säger hej till altartavlan, framför vilken jag aldrig stått under gudstjänst, ställer mig vid Mariakoret, där jag minns hur jag låg och grät en gång för några år sedan medan en okänd kvinna tände ett ljus för mig, sneglar upp mot tetragrammat som strålar ut över predikstolen, ler mot pelikanen och fågel Fenix i sina fönster, funderar som vanligt över vad de grekiska gudarna gör där, studerar de gamla riddartavlorna, skakar på huvudet åt de tre orglarna, knackar på locket till dopfunten, läser vad som står infällt i golvet, upptäcker frimurarsymbolen i ena hörnet

Jag undrar ofta över vad det är jag söker därinne, eftersom jag, varje gång jag är uppe i den röda staden, slinker in där - är det den vanliga svenskens rädda närmande av det gudomliga; det gudomliga som ändå ligger liksom en stearindoftande dimma under renässansvalven?
Låter föga troligt, med tanke på att jag lördag efter lördag oblygt sitter och står, läser och längtar, bär och ber, i synagogan, utan att vifta bort möjligheten att man någon gång kanske kommer att öppna den heliga arken och finna sig stå och se himlen i ögonen
Och visst händer det att jag slinker in i kyrkor och sitter, långt bak i en bänk, och suckar och försöker se mig själv genom evighetens lins, men jag kan inte påstå att det är särskilt ofta, och knappast med samma mal-mot-lykta-säkerhet som den, vilken för mig till Falu Kristine
Är det minnen som för mig dit? Minnen av viskade samtal om den mänsklig-gudomliga teatern, minnen av den gång jag gick runt där och plötsligt började uppskatta Mozart, som jag just då hade i hörlurarna, minnen av den gång jag drog in Farfar dit och vi gick och tog oss en titt på allt vackert man lagt på hög där, minnen av de gånger jag gråtit och sjungit "Möt mig nu som den jag är" och minnen av att gå runt bland konstverk därinne och plötsligt finna bilden av en kvinnas sköte?

Kanske är det så, och kanske är det ett sätt att affirmera mitt ursprung, att det var här, just här, jag fick en trygg plats innanför vars väggar jag, på mitt sätt, vågade närma mig det gudomliga, i kontemplation, läsning, ibland även försök till bön
Även om det tog så lång tid innan jag faktiskt gick dit under gudstjänst
Men det är hursomhelst så att jag vuxit upp på det röda berget, vid en å, en kyrka och skogar utan slut, plättar av ihärdigt utmejslad stad i ett landskap där man fortfarande ser gärdesgårdar och kan höra fiolen spela om sommaren, där folkdräkter gömmer sig i garderober och tomtar smyger i skuggorna, och där Carl von Linné, Carl Larsson och Selma Lagerlöf lämnat skärvor av sina stora själar

Och Kristine kyrka är en del av det, en del av en mångfärgad men illa blandad mylla, en trädgård där någon galen mas varit framme och planterat ros och hundkex i samma rabatt, en stad där oknytt och skogsrån varit viktigare än kristendom, och kanske är det just det man anar där man smyger runt under de höga, bleka valven
För kanske är det mer påtagligt här än på många andra ställen; att kristendomen här mest är estetik, en broderad kappa (en mässhake, månne?) man kastat över något Annat; något Annat med rötterna slagna så mycket längre ned i folksjälen än vad korset någonsin kommer kunna nå

Ibland undrar jag om Dalarna inte visar sitt sanna ansikte på Valborg kring de dånande bålen, eller på midsommar, då dansen går bland humle och blåklockor, men jag vet inte - det kanske bara är exilens svärmeri som visar sig på oväntade håll av psyket, men någon längtan efter Falun eller Dalarna kan jag i ärlighetens namn vanligen inte uppbåda
Men den som finns kanske är samlat i Kristine kyrka, där flaggan hålls högt vad gäller estetiken, det kristna språket, de kristna bilderna, den kristna ritualen, men där man sedan länge tycks ha glömt - eller kanske aldrig lärt sig - det kristna hjärtat
Det hjärta jag heller aldrig brytt mig om - det är alltid estetiken som lockat mig, aldrig det egentliga innehållet, de teologiska kringelkrokarna har varit mer intressanta än följderna de fått och riterna har varit vackrare än mysteriet de sökt förmedla
Helt enkelt; ytan har gått före innehållet
En ytlig homofil har talat
Kanske är det den innehållsfyllda kristendomen som gör mig obekväm, som jag aldrig kommer kunna förstå fullt ut, eller ens intressera mig för

För det lustiga är; jag kan sakna Kristine kyrka, men jag skulle aldrig koppla ihop Kristine med Kristus
Men snart återvänder jag hem, hem till mitt; till Torarullar och bönemantlar och framförallt till mina församlingsvänner
Där det är innehållet jag uppskattar - ytan kommer mig stundtals att skära tänder (en orgel i en kyrka är en självklarhet - en orgel i en synagoga är min bild av Gehenna)
Kristine sjunker undan för att, som vanligt, vara säkert bortglömd till nästa Falubesök

"Ingen frågar dom gamla
i en tid som är ny
Nu vill ingen längre kämpa
nu vill alla fly
Människornas sinnelag
är oftast i strid
med allt som är naturligt
så att ingen finner frid...

Allting kan förändras
och bli som nytt en dag
Allting utom människan
och hennes sinnelag
Trogen är hon sanningar
som gynnar henne själv
Men glömmer bort profeterna
från Israel

Jorden har blivit fattig
och människan rik
där det växte blommor
där står nu en fabrik
Därför sjunger dom i himlen
profeternas sång:
"Den enda vägen framåt
är att vända om!"

Människan är som fåglar
som flyger en tid
dom dör och faller ned till marken
och nya tar vid
Men Amos ord dom flyger
som gyllene spjut
genom alla tider
till tidernas slut"

- Bengt Wikström, "Profeterna från Israel"

Min morbrors musicerande återfinns här

Jag vet inte vad jag ska tycka, men vad som står över allt tvivel är att jag är imponerad
Här har man en blues- och folkvisesjungande Vreeswijktrubadur som jag hört sjunga "märk hur vår skugga" och "Jolene", samt försvara Marilyn Manson
En herre som, upptäckte jag nyligen, håller på att lära sig hebreiska och kan bolla tidig kyrkohistoria som jongleringsbollar, som bloggar om himmel och jord, och vad som däri är, jämsides med inlägg om Lernia och ett naturskönt Norrbotten
Augustinus och Jeremia sitter och lyssnar till hans gitarrspel någonstans i Luleå skymmande skärgård

Det är i alla lägen intressant att få reda på att ens sinnelag inte kommit ur ett vakuum, och betryggande att förstå att mor inte stått ensam i livet med sina funderingar, utan åtminstone haft honom

Om tio dagar får jag reda på om min namne kan fara till det heliga landet med mig
När jag tappar ögonfransar, är det den önskan jag viskar om då jag blåser dem från fingrarna

Lustigt, förresten, att maj trädgårdsmässigt blev både så allvarlig och produktiv som månad betraktad - brukar inte sköna maj vara mer sköra blommor i yrvaken jord, natur som precis klätt sig i sommardräkt och människor vars sav åter stigit i dem efter vinterns strypkram?
Men kanske är det dags även för den här trädgården att blomma i vårsol och sommarregn?

Igår fick jag en huvudvärk som aldrig förr
Mor sade att det berodde på spänningar som släppte
Björn sade att det var ett straff för onsdagens begångna synder, då jag tog min hämnd på Sundbybergs avgrundslöjliga folkhögskola
Ett råd till alla som någonsin funderat på den skolan; bättre att förlora alla sina lemmar än att gå en månad där
Så; för övrigt anser jag att lärarkåren på den skolan, med ett par undantag, borde radas upp mot en vägg så att man enkelt och snyggt kan dra nackskott på de som utgör den
Pang-blam-färdigt

Och den som inte tycker att spelet ovan (klicka bilden) är det raraste som någonsin skapats kommer att letas upp av mig och få sitt stenhjärta utkarvat med en slö hamster