Poesi Kallisti skrivit, vanligen i sms:isk form; en antologi:
"Lubba-lubba, lilla fina
Vill du va' min hummertina?
Gnugga stubben, slicka sten, blygden din är alld'les ren
Är jag din kamrat, så säg, är jag int' en finisgäj?"
Här var Kallisti i sin mer regretionella fas. Hon experimenterade en hel del med vad hon då valde att kalla "den inre dvärgen", och uttryckte, med ett barns glada nyfikenhet, såväl sin infantila som sin sexuella sida. Hon utforskade barndomens faser, och uttryckte elegant både oral, anal och inte minst genital verklighet med en drömsk träffsäkerhet à la Nietzsche, om än i en mindre aggressiv tappning.
Hennes textrad: "Gnugga stubben, slicka sten, blygden din är alld'les ren", har blivit en klassiker inom den högre poesin, och uttrycker ett barns orala lustkänslor men också rättframma intresse för könslivet, blandat med en sartreansk äckelkänsla.
Användandet av nonsensljud var något som kom att utmärka Kallisti genom hela hennes diktarkarriär, och ses redan i det här stadiet i hennes liv.
"Wombla-wombla, du är fin, du är mitt kamratstryknin
Bryta brödet, äta fisk, få en massa romerskt smisk
Jesusdikt och fiskarlina, stå på berg, du kosher-fina"
Denna spännande dikt tar, liksom Hesse, upp andlig symbolik från olika traditioner, och väver samman dem till en storslagen helhet. De mörkare tonerna i denna lyrikens Passio - eller till och med Musterion - går inte att bortse från och är även ett av de element som får just detta verk att stå ut bland mängden, även hos en så distingerad och äventyrlig diktare som Kallisti. En symbolmättad samling rader, som på Kallistis sedvanliga vis bygger upp mot ett klimax i allra sista stycket, riktad till en okänd läsare, eller, kanske ska man säga; Läsaren. Detta var en teknik hon ofta nyttjade; att kasta ut sin lyrik mot en fiktiv eller verklig person men låta den bära relevans för alla som kan tänkas läsa dem. I detta sällar hon sig till de riktigt stora klassikerna; Sapfo, Catullus och andra, och befäster sin status som en brobyggande poet i vars väsen en fusion av antikens lätt svävande ordrikhet, medeltidens djuplodande symbolik och folklighetens poputtryck skapas.
"Shmuley, Shmuley, livskamrat, skapt att bli en naprapat
Eller, med haktuss så fin, kanske även klok rabbin
Oy gevalt, du kosher katt, säg din bön just därför att
Adoshem vill ha ditt b*js, och jiddisch, det är riktigt najs
Jama katt: 'Moshiach, kom!'
Ett jidpoem, spinn nu:
Shalom"
Bakgrunden till denna dikt är välkänd, och har givetvis med det triangeldrama som utspelade sig mellan Kallisti, Farfar och Farfars katt Shmuley, att göra. Denna eviga källa till tragik skiner ofta fram genom raderna i Kallistis diktning, och liksom i fallet de Beauvoir lägger den en hinna av vemod över allt hon rörde vid. Detta verk, som kom till senare i hennes liv, innehåller ingen som helst non sequitur; inga nonsensljud, ingen lekfull orduppbyggnad. Den hålls stramare, som för att säga att den livets sorglöshet och glädje, eller drömmens frigörande formlöshet, som funnits tjänat sitt syfte; nu återstår endast sorgen, och vreden över Farfar. Men ändå är dikten lustigt nog skriven i en väldigt hoppfull ton; Kallisti vänder sig till katten Shmuley som för att säga "nej, låt dig aldrig kvävas - där finns alltid en framtid", som för att försöka gå bortom besvikelsen och svartsjukan.
Denna hennes mest personliga dikt, i vilken hon öser ur det rika judiska arvet för att belysa sin egen identitet, och inte minst för att uttrycka sin sorg men också sitt okuvliga hopp, bakar in såväl jiddisch som hebreiska och svenska.
Vi kan vara tämligen säkra på att katten Shmuley vid den här tidpunkten ännu ej hade lärt sig att prata, och därför var långt från den "rabbinens katt"-status han senare skulle komma att få, men kanske var det anledningen till att Kallisti ens vågade skriva det till honom, i förvissningen om att vad hon sade skulle stanna mellan dem?
Tekniskt kan detta verk inte mäta sig med hennes mest fulländade verk; hennes korta, kärnfulla Passionsdrama, men det personliga i dessa rader, direktheten med vilken författarinnan möter läsaren, än idag, är påtaglig och många är de kritiker som hyllar denna dikt som hennes bästa.
