Ibland känner man bara hur någons stora, svettiga snopp sänks ned och det liksom dryper smegmaartat av någons maktanspråk och hur man krossas mot marken av ett väldigt, tungt ollon övermogen druva hammarhuvud pojkhat typ

Om jag får unna mig självömkan:

Och så kom det sig att Farfar avslöjade sitt artistnamn:
Missy Bling-Bling Chaqa-Laqa-Mushy-Pussy-Hoey-Guns-and-Violence Deluxe

Semper Major

Gott im Himmel; jag får knappt plats i mig själv längre
Det stora Jag bara väller över och ställer allt på huvudet
Typ wow...

Poetik II

"Lingonsylt - äppelkräm, gör dig ännu ej bekväm
Nej, spring kvickt bort, du tomte kort,
Ät en sten, likt grinig ren,
Piska smör, just som sig bör
Och hinka klegg, som tatts från drägg
Så finns den frid, som Buddha blid,
Tjock och hårig (getakid),
Tog från himlarnas absid,
Och stoppa i sin mun så vid
Om shanti shanti..."

Än en gång återvände Kallisti till sitt mer talspråkliga, lättare uttryck och än en gång finner man att hon låtit sig inspireras av andra religiösa symboler i sann jungiansk anda. Hennes innerliga längtan efter själaro och balans har här samlats i täta, suggestiva rader - ett pärlband av rim som tillsammans väver en nästan olidlig intensitet
Detta stycke poetik skrevs ursprungligen till Farfar, men de råd som gavs tycks lika mycket vara riktade mot Kallisti själv - hennes undermedvetnas förmanande röst som samtidigt så träffsäkert målar upp en bild av författarinnans liv i all dess eteriska frihet, men också dess svarta svårmod.

Semiramis

"Jag sporde: Vilka kunna dessa vara,
som straffas så i de fördömdas stad?"
"Den du ser färdas främst i denna skara
bar spiran över många tungomål",
så värdigades mästaren att svara.
"Hon drack så djupt ur lastens breda skål
att till behag hon lusten laglig gjorde
för att ej själv bli tadlets föremål:
Hon är Semiramis. Du säkert sporde
hur till regent uti Sultanens land
sig själv hon efter maken Ninus smorde."

(Divina Comedia, femte sången; 17-20)
Bilden är Christian Köhlers 'Semiramis'

För att hylla den drottning till vilken de här trädgårdarna anlagts, och inför Kallisti knäböjer som ödmjuk trädgårdsmästarinna
Och för att bevisa att allt här är Bab(b)el

Poetik I

Poesi Kallisti skrivit, vanligen i sms:isk form; en antologi:
"Lubba-lubba, lilla fina
Vill du va' min hummertina?
Gnugga stubben, slicka sten, blygden din är alld'les ren
Är jag din kamrat, så säg, är jag int' en finisgäj?"

Här var Kallisti i sin mer regretionella fas. Hon experimenterade en hel del med vad hon då valde att kalla "den inre dvärgen", och uttryckte, med ett barns glada nyfikenhet, såväl sin infantila som sin sexuella sida. Hon utforskade barndomens faser, och uttryckte elegant både oral, anal och inte minst genital verklighet med en drömsk träffsäkerhet à la Nietzsche, om än i en mindre aggressiv tappning.
Hennes textrad: "Gnugga stubben, slicka sten, blygden din är alld'les ren", har blivit en klassiker inom den högre poesin, och uttrycker ett barns orala lustkänslor men också rättframma intresse för könslivet, blandat med en sartreansk äckelkänsla.
Användandet av nonsensljud var något som kom att utmärka Kallisti genom hela hennes diktarkarriär, och ses redan i det här stadiet i hennes liv.

"Wombla-wombla, du är fin, du är mitt kamratstryknin
Bryta brödet, äta fisk, få en massa romerskt smisk
Jesusdikt och fiskarlina, stå på berg, du kosher-fina"

Denna spännande dikt tar, liksom Hesse, upp andlig symbolik från olika traditioner, och väver samman dem till en storslagen helhet. De mörkare tonerna i denna lyrikens Passio - eller till och med Musterion - går inte att bortse från och är även ett av de element som får just detta verk att stå ut bland mängden, även hos en så distingerad och äventyrlig diktare som Kallisti. En symbolmättad samling rader, som på Kallistis sedvanliga vis bygger upp mot ett klimax i allra sista stycket, riktad till en okänd läsare, eller, kanske ska man säga; Läsaren. Detta var en teknik hon ofta nyttjade; att kasta ut sin lyrik mot en fiktiv eller verklig person men låta den bära relevans för alla som kan tänkas läsa dem. I detta sällar hon sig till de riktigt stora klassikerna; Sapfo, Catullus och andra, och befäster sin status som en brobyggande poet i vars väsen en fusion av antikens lätt svävande ordrikhet, medeltidens djuplodande symbolik och folklighetens poputtryck skapas.

"Shmuley, Shmuley, livskamrat, skapt att bli en naprapat
Eller, med haktuss så fin, kanske även klok rabbin
Oy gevalt, du kosher katt, säg din bön just därför att
Adoshem vill ha ditt b*js, och jiddisch, det är riktigt najs
Jama katt: 'Moshiach, kom!'
Ett jidpoem, spinn nu:
Shalom"

Bakgrunden till denna dikt är välkänd, och har givetvis med det triangeldrama som utspelade sig mellan Kallisti, Farfar och Farfars katt Shmuley, att göra. Denna eviga källa till tragik skiner ofta fram genom raderna i Kallistis diktning, och liksom i fallet de Beauvoir lägger den en hinna av vemod över allt hon rörde vid. Detta verk, som kom till senare i hennes liv, innehåller ingen som helst non sequitur; inga nonsensljud, ingen lekfull orduppbyggnad. Den hålls stramare, som för att säga att den livets sorglöshet och glädje, eller drömmens frigörande formlöshet, som funnits tjänat sitt syfte; nu återstår endast sorgen, och vreden över Farfar. Men ändå är dikten lustigt nog skriven i en väldigt hoppfull ton; Kallisti vänder sig till katten Shmuley som för att säga "nej, låt dig aldrig kvävas - där finns alltid en framtid", som för att försöka gå bortom besvikelsen och svartsjukan.
Denna hennes mest personliga dikt, i vilken hon öser ur det rika judiska arvet för att belysa sin egen identitet, och inte minst för att uttrycka sin sorg men också sitt okuvliga hopp, bakar in såväl jiddisch som hebreiska och svenska.
Vi kan vara tämligen säkra på att katten Shmuley vid den här tidpunkten ännu ej hade lärt sig att prata, och därför var långt från den "rabbinens katt"-status han senare skulle komma att få, men kanske var det anledningen till att Kallisti ens vågade skriva det till honom, i förvissningen om att vad hon sade skulle stanna mellan dem?
Tekniskt kan detta verk inte mäta sig med hennes mest fulländade verk; hennes korta, kärnfulla Passionsdrama, men det personliga i dessa rader, direktheten med vilken författarinnan möter läsaren, än idag, är påtaglig och många är de kritiker som hyllar denna dikt som hennes bästa.

Europa

Haha, nej allt det här är väl ändå för fult
Jag har länge tänkt, tänker jag, att Europa, ja Europa är väl ändå den fräsigaste-i-smör-världsdelen vi har här i världen, om man tänker efter, tänker man sig i alla fall
Europa, denna vackra världsdel uppstöttad mot de Mammonbebodda himlarna på blod, marmor, fiolstråkar, oljeduk och kyrktorn
Europa, denna vackra världsdel där brittiska män kliar sig själva skalliga under pungen och headbuttar sina hustrur till döds och vi i enlighet med gammal tradition anordnar bokbål och grisar ned moskéer (bokstavligt, jojomän)
Europa, civilisationens hjärta, hjärna, livmoder, livmodertapp, blindtarm, analöppning i hårbotten
Ah, att bo här är som att varje morgon andas in doften av såväl Dior som sin egen avföring
Aldrig att jag lämnar detta vackra Europa

Så säger drottningen
Lyssna på drottningen
Länge leve drottningen
Gud hjälpe drottningen
Amen

Vansinnig kontratenor?

Ja - vi peppar

I övrigt; har dryftat viktiga och avgörande ting med min syster samt slingrat runt i korsett och tagit mig själv på brösten (dessa tre sysslor kombinerades)
Jag har också lyckats intala mig själv att jag har ett bra inflytande på pojkar i min närhet; släktingar bögar till sig och jag hoppas någonstans att min bror också ska sluta som något annat än en tråkig heteroddare
Men nu lämnar den förlorade sonen hemmet än en gång och återvänder till Caput Mundi, eller iaf Holmia

P.S. Ingen är god nog åt mig. Så det så. D.S.

Füvarförärallasåäckligamammavarförärdetsåmångasomvilltamigp
åsnoppen?AnaHashemhoshianaochdetfort

Gott nytt år, fader

När f*n är det egentligen biskopar har på sig sina roliga mössor?
Jag har bara sett en mitra "in action" en gång, och då under två minuter. Annars hittar de där illbattingarna alltid på anledningar att låta bli.

Idag, när jag gick i kyrkan, blev jag än en gång snuvad på konfekten.
Detta var vad som utspelade sig i mitt huvud, medan jag satt i bänken:
Jag går fram till biskopen ifråga, tar skamgrepp på honom genom röcklinet och väser: "Gott nytt jävla år, fader. Tack vare dig fittade årets första dag ur. Shalom, du falska apostel."
Sedan skallar jag honom och rusar ut ur kyrkan med ett förorättat men triumferande skratt, trygg i vissheten om att ha gjort det enda rätta.

Vad jag ville ha sagt med allt detta är: Gott nytt år