Ibland:
Min kropp är så liten, lämnar knappt spår i höstleran
Vinden behöver nästan inte väja för den
Och tänker:
Den kan inte härbärgera hur mycket smärta som helst
Då och då pustas den ut, dunstar som driver i novemberblåst

Ibland:
Är jag en yta av hud som behöver
Linjer som kröker sig enligt någon annans gravitationskurvor
Blod som rusar mot ytan - stim av sprattlande småfisk som blänker i solen
Och sjunker igen, en mindre rytm i den större
Puls som långsamt slår på trumskinnet

Och ibland:
Drar jag ihop mig, krampar jag samman kring mitt eget hjärta
Förmår varken hålla fast vid eller släppa taget om
Den första kyssen i en tarrsäng ute på Orust, två darrande femtonåringar i mörkret
Eller på en madrass bakom en bokhylla i Jerusalem, rädd för kackerlackor
Eller, förstås, i en säng en tidig lördagmorgon då två blickar inte kommer ifrån varandra
Jag trycker mig så tätt intill minnena att de spricker och skär mig